|
ETT MÖTE MELLAN Om användandet av arkeologiskt material inom jordstrålningsforskningen. Stockholms Universitet B-Uppsats i arkeologi, VT 1999 Karolina Stålberg Handledare: Anders Carlsson
JORDSTRÅLNINGSCENTRUM |
|
1 Inledning
Huvuddelen
i denna uppsats markerar teorier och resultat som olika jordstrålningsforskare
kommit fram till då de studerat fornlämningar. Som jämförelse visas en
del arkeologiska tolkningar om liknande forntida material. Tanken har
varit att jämföra olika forskares arbeten, beskriva en del av deras
studier, presentera resultaten och granska slutsatserna ur arkeologisk och
jordstrålningsmässig synvinkel. Jag har inte gjort någon egen fältstudie
över de geografiska områden som uppsatsen berör och avstår därför från
att på någon empirisk grund bekräfta eller förkasta de slutsatser
som jordstrålningsforskare och arkeologer har gjort. Mina erfarenheter
av att gå med slagruta, för att detektera jordstrålning, är i dagsläget
dessutom väldigt begränsade och därför har jag haft följande citat i
bakhuvudet då jag granskat
jordstrålningsforskningen:
”Enbart
det du personligen erfarit kan kallas för kunskap—allt annat är bara
information.”. (Albert Einstein).
Detta
tror jag är ett passande utgångsläge att inta inför läsandet av detta
arbete, då det inom dessa båda huvudämnen – jordstrålning och
forntiden -- finns mycket
kvar att forska om.
1.2 Syfte Det övergripande syftet är att granska
jordstrålningsteorin
och hur denna används av jordstrålningsforskare på arkeologiskt
material. Tanken är att utförligare redovisa en del av de förklaringsförsök
som kommer från jordstrålningsrörelsen. Jag hoppas att resultat från
jordstrålningsforskares studier ska leda till inspiration i det
arkeologiska arbetet. En förhoppning är att öka intresset för ett
samarbete mellan arkeologer och jordstrålningsforskare och bidra till en
större och positivare dialog inom och mellan de båda verksamhetsområdena
då det faktiskt är samma material
som studeras.
1.3 Frågeställningar
Följande frågeställningar
speglar innebörden i de diskussioner och frågor som texten tar upp: Kan
jordstrålning definieras på olika sätt? Är det jordstrålning eller är
det något annat som ger reaktionerna? Vad kan forntidens folk ha tänkt
och vetat om jordstrålning? Hur ska de ha utnyttjat den? I hur stor grad kan människorna ha skapat energilinjerna?
Vad kan vi se idag av forntidens kunskaper? Kan jordstrålningsforskningen
bidra med något till arkeologin, och i så fall vad?
2 Källkritik
2:1 Arkeologins utvidgning
Arkeologin har genom
tiderna utnyttjat kunskaper från andra vetenskaper som historia,
antropologi, sociologi, biologi o s v. Beroende på tidens anda har dessa
vetenskaper under olika perioder fått olika stort utrymme och inspirerat
och fört arkeologin framåt. Det har rört sig om ett givande och ett
tagande och arkeologin har därmed ingått i den allt större
”korsbefruktningen” av vetenskaper som numera är tydlig i vårt samhälle.
En fördel med att arbeta tvärvetenskapligt är att företeelser kan
tolkas med hänsyn till flera aspekter och därmed sättas in i ett större
sammanhang. Ett problem med detta samarbete är den konfliktsituation som
ofta uppkommer då de olika vetenskapernas teorier kolliderar. Det kan växa
fram något kreativt ur en ”krock” men då fodras tid, tålamod och
mod att lyssna till motståndarens argument. Det handlar inte om att någon
vetenskap ska köra över den andra utan att istället våga se möjligheterna
i mötet.
Arkeologin har
under senare år blivit allt mer teknisk och nu utnyttjas avancerad mät-
och analysapparatur. I och med detta har arkeologin distanserat sig från
annan forskning, vilken nu anses ovetenskaplig då den inte kan mätas med
teknisk apparatur. Ett sådant område är jordstrålningsforskningen.
Det bör nämnas att studerandet av fornlämningar
endast utgör en liten del av den totala jordstrålningsforskningen.
Ett förtydligande kan behövas gällande användandet
i denna uppsats av termerna jordstrålningsforskare
/ anhängare samt slagrutegängare
/ rutgängare. Med dessa termer menas här en person som studerat
jordstrålning i samband med forntida förehavanden och inte alla forskare
och rutgängare inom jordstrålningsområdet.
2:2 Jordstrålningsteorin
- brister och mångfald
Inom jordstrålningsforskningen finns ingen
absolut gemensam upplevelse av jordstrålningen, eller någon totalteori
med alla svar. Det finns tvärtom ett brett spektrum av tankar, förslag,
tolkningar och mer eller mindre underbyggda teorier. Det finns våghalsiga
idéer som kan få ämnet att uppfattas som ”flummigt”, ogreppbart
eller att jordstrålningsfenomenet ”verkar
i hög grad gift sig med parapsykologin” (Deurell, 1995:3). Detta är
dock bara en del av den mångfald som gör ämnet stimulerande och
intressant att arbeta med. Intresset för jordstrålning verkar stiga
vilket syns på ökat antal böcker, Internetsidor, föreläsningar och
kurser. Som alltid är det viktigt att kommersialiseringen inte får ta överhanden
för den är stark inom vissa områden där en del obrukbara produkter säljs.
Detta leder till skepsis på bekostnad av de jordstrålningsforskare som
ser seriöst på sitt arbete och vill utveckla en vetenskaplig metod och för
det söker konstruera fungerande tekniska mätinstrument (Mattsson, 1991:
77).
När det gäller jordstrålningsforskarens
roll i förhållande till arkeologer finns det ett faktum: båda grupperna
studerar samma material, d v s fornlämningar. Ibland bortser jordstrålningsforskare
från de arkeologiska kunskaper som erhållits om ett material och bildar
helt egna teorier. Arkeologer bör väl inte ha ”monopol” på att
uttala sig om forntiden men då andra gör det bör det vara underbyggt
med hänsyn taget till flera aspekter och innefatta arkeologiska
forskningsresultat, speciellt då arkeologin idag är en vetenskap vilket
jordstrålningsforskningen inte är. I och med detta borde arkeologer hålla
en öppen inställning mot jordstrålningforskare så att de tolkningar om
forntiden som dessa gör även innehåller vetenskaplig forskning.
2:3 Jordstrålningens förekomst
Många försök har gjorts att både avskriva och
framhålla jordstrålningens giltighet och betydelse: ”Om någon säger
att man har bevisat att jordstrålning inte finns så är givetvis detta
bara nonsens. Det enda man möjligtvis
kan bevisa är att ingen ännu, med tillräcklig statistisk sannolikhet,
har kunnat registrera förekomsten av jordstrålning” (Deurell, 1995:2).
Att empiriskt visa jordstrålningens
existens är svårt p g a att ”fenomenet” i hög grad tycks ha att göra
med det egna förhållande till det som mäts. Är det undermedvetna
inblandat kan resultaten beror på hur öppet eller blockerat detta är (Deurell,
1995:3). För beskrivning av upprepade försök med människor och
detektering av jordstrålning hänvisar jag till König och Betz undersökningar
(König/Betz, 1989). Det vore mycket enklare att diskutera jordstrålning
i fall den var vetenskapligt belagd. Då skulle en grundfrågeställning
bli ”Jordstrålning
existerar men utnyttjades den i forntiden? ”. Eftersom jordstrålning
dock inte är vetenskapligt belagd borde den korrekta frågan blir ”Om jordstrålning existerar, utnyttjades den i forntiden?”. Då
jag här ska beskriva jordstrålningsforskningens teorier utgår jag dock från det
perspektiv som råder inom denna d v s att
jordstrålning existerar.
3 Jordstrålningens fysiska och mentala påverkan
I detta avsnitt ges grundläggande
information om jordstrålningens utformning, olika energinät,
utbredningsmönster och mätutrustning.
3:1
Definitioner av jordstrålning och mätutrustning
Följande
definitioner kommer från olika jordstrålningslitteratur. De följs av en
del kommentarer men ska främst ses som begreppsförklaringar för vidare
förståelse av texten. Definitionerna visar även på likheter och
olikheter i synsätt som finns inom jordstrålningsforskningen:
-
Jordstrålning ses som olika sorters energifält med linjer och
korspunkter som enligt slagrutegängare kan kännas av med någon form av
slagruta. Slagruta är samlingsnamnet för Y-formade klykor eller
vinkelpinnar/pekare som hålls med båda händerna av en slagrutegängare/rutgängare.
Exempelvis vrids pekarna utåt vid ett s k positivt fält och inåt vid
negativt. Även en pendel kan användas och hålls då i en hand. Jordstrålningen
påverkar inte själva slagrutan utan rutgängarens undermedvetna som sänder
signaler, omedvetna nervimpulser vilka orsakar mycket små muskelrörelser
i handlederna. Detta leder till att slagrutan vrids. Slagrutor och pendlar
är alltså bara förlängningar av människans
händer. Människan kan ses som mätinstrumentet som känner av
jordstrålningen och slagrutan som en visare som ger utslag. Utan någon människa
förblir slagrutan stilla även om det finns jordstrålning i marken
under. Vid mätning tänker rutgängaren på den typ av strålning som önskas
mätas och markerar sedan
platser där utslag fås, tills ett mönster visar hur linjerna går
(Hamilton, 1986, Mattsson, 1991). Denna uppsats behandlar inte i någon
stor utsträckning slagrutans tillförlitlighet eller de olika försök
som gjorts för att undersöka dess pålitlighet. För studier av detta hänvisas
till König/Betz, (1989), Groth, (1996), Magnusson (1998), Malmborg
(1997), Neumüller, (1991,
1995), Silver, (1991), samt Slagrutans hemsida. För vidare upplysningar,
se referenslistan.
- Slagrutan kom troligen till Norden på
medeltiden med tyska bergsmän som försökte använda den vid
malmletning. ”Ruta” är tyska ordet för spö, vidja och slagruta kan
översättas med ” ett spö som slår”. Det kallas att slagrutan slår
när den ändrar position. På landsbygden
i norra Sverige, Norge och Finland ska metoden ha använts rikligt på
1950-60 talen och även inom flera företag och yrkesgrupper idag ska
slagrutan användas inofficiellt som ett komplement för att detektera
vattenådror, håligheter i berg, ledningsrör, kablar etc (Mattsson,
1991). En del personer gör gällande att slagruta fortfarande används
framgångsrikt vid huskonstruktioner i delar av Östeuropa som Polen och
Ryssland. för att undvika
att bygga hus eller ladugårdar på platser där
det går att hitta jordstrålning, bergssprickor eller vattenådror
(Lind, 1994).
-
De energinät som ska ha stor utbredning och påverkan och därför ofta
mäts, är Curry- och Hartmann-näten. Benämningarna kommer efter två läkare:
Manfred Curry och Ernst Hartmann som under 1950-talet la fram teorier om nätens
utformning. Näten ska ses som tredimensionella tunna ”väggar” och
ska kunna registreras inte bara vid markytan utan även uppe i luften,
nere i gruvor, över sjöar och hav. Styrkan, rutstorlekarna och förekomsten
verkar dock geografiskt variera d v s ibland ska det finnas en dominans av
en typ av jordstrålning eller så är nätet förvridet eller
sammanpressat (Hamilton 1988). Rutornas storlek, bandbredd och nätets
riktning varierar således men brukar för Hartmann-nätet sättas till 2
x2,5m stora rutor, 20 cm breda band och en NS-ÖV riktning med en
avvikelse på 10-15° från norr. För Curry-nätet med sitt diagonala
rutmönster blir motsvarande värden: rutstorlek ca 4 x 4 m, bandbredd
20-80 cm och riktning NÖ-SV. Där Curry-linjerna korsar varandra bildas
det ”Curry-kryss”. Positiva sådana ska vara bra för uppladdning och
ge energi. Negativa kryss ska däremot ta energi från djur, växter eller
människor som vistas i/på detta kryss (Mattsson, 1991). Det finns
teorier om många andra jordstrålningsenergier, bl. a jordpuls. Dessa
linjer ska med en liten avvikelse korsa varandra i NS och OV. De byter
polaritet (pos/neg laddad energi) med jämna intervall och bredden av
linjerna påverkas av månens olika faser (Hamilton, 1988).
-Jordstrålning
föreslås, trots namnet, delvis vara celest strålning d v s kosmisk strålning
som reagerar med terrest strålning (från jorden) och antar olika mönster
beroende på förändringar under jordytan som sprickbildning, stora
vattenflöden eller olika sammansättning av berggrunden. Detta skulle
kunna vara en del i förklaringen varför olika former av jordstrålning lär
förekomma och/eller dominera inom olika geografiska delar. Jordklotet utsätts
för kosmisk strålning och jordens ”svar”, jordstrålningen, skulle då
kunna vara reflekterad kosmisk strålning. Sten av granit skulle kunna
fungera som ”reflektorer” p
g a sin kristallstruktur av kvarts och kisel. Med detta synsätt skulle
Curry- och Hartmannäten kunna vara kosmisk strålning som får bestämda
riktningar p g a jordens massa vilken till största delen består av kisel
(Israelsson, 1995).
-
Jordstrålning antas ofta bestå av ett komplext system av många obekanta
storheter. Oenighet råder om det är någon inblandning av
elektromagnetism eller gravitationskraft samt om förändringar i dessa
beror på bergssprickor, underjordiska
håligheter eller på olika tätheter i berggrunden etc. (Lind, 1994, Mattsson 1991). Mätningar av elektricitet, magnetism och
radioaktivitet utförda på platser där jordstrålning sägs kunna uppmätas,
uppvisar dock inga skillnader gentemot omgivningen (Carlesten, 1999).
-
Arne Groth förespråkar en ”matematisk modell” för slagrute- och
jordstrålningsområdet. Groth har arbetat på Försvarets
forskningsanstalt samt har över 20 års erfarenhet av att gå med
slagruta. Han lägger ofta fram nya formler och matematiska samband mellan
olika jordstrålningstyper, deras frekvensers förhållande till varandra
och deras resonans till andra föremål på jorden och i universum. Groth
har konstruerat en frekvenstrappa där frekvenserna för olika former av
jordstrålning ligger inordnade i ”trappsteg” med en bestämd
matematisk konstant mellan sig (Groth, 1996).
- Varför
reagerar vissa människor
starkare?
Enligt
en teori kan människans egen energiutstrålning (auran) reagera med
kontakt med andra energier i omgivningen. Människor som är känsliga för
att detektera jordstrålning ska därmed ha en större aura och det ska
uppstå en slags interferens, en störning och en förstärkning av
”energivågorna”. Att energier och strålning av olika våglängder
interfererar med varandra är fysikaliskt bevisat genom försök men vid
dessa har strålningstypen varit känd och man har utifrån detta kunnat
konstruera en mätsituation där interferensen syns tydligt och kan
registreras. Detta kan man dock ännu inte med jordstrålningen (Mattsson,
1991).En liknande tanke finns om biointerfererande fält, att rutmönster
ska uppstå vid interferens mellan två eller flera frekvenser hos olika
energifält i naturen (Deurell, 1995:2, även bild Mattsson, 1991:180).
4 Hur utnyttjar förespråkarna jordstrålningen i sin
tolkning av forntiden?
För
att förstå de tolkningar som jordstrålningsförespråkare gör av
forntiden behöver man veta vilka teorier de har om forntidens
folk och hur de ser på jordstrålningens roll i forntiden. Det är även
bra att veta hur mätförfarandet har gått till, vad man har mätt på ,
hur man har sett på resultatens antagna betydelse för forntiden samt
dess föreslagna betydelse för arkeologin idag.
4:1 Mätförfarandet
Jordstrålningsförespråkare
går med slagruta eller pendel på fornlämningar. De söker efter mönster
att hänföra till förekomst och ett forntida utnyttjande av energilinjer
och gitternät. Det kan vara svårt att mäta objektivt om man känner
till tidigare rutgängares resultat och man vet vad man ”bör” hitta
men flera utövare säger sig oberoende av varandra ha fått samstämmiga resultat då de mätt på samma fornlämning, även om varierande,
subjektiva resultat är vanliga. Mätningar görs på bl. a: gravhögar,
skeppssättningar, domarringar, treuddar, labyrinter, kultplatser,
husgrunder, kyrkor, megaliter, megalitgravar och runstenar. Nedan visas
tankar och teorier som finns inom rörelsen och som rör forntidsmänniskans
relation till jordstrålningen. Använda rubriker och frågor är
relevanta då en jordstrålningsforskare bildar teorier om forntiden.
4:2 Föreställningsvärld, jordstrålning och
naturmystik Tankar om naturmystik lär ha funnits i alla tider
och sammankopplats med hälsa, kult och riter. Ur jordstrålningssynvinkel
hänger dessa starkt ihop: ur naturen hämtade man kraft och kunskap men där
fanns även krafter och energier man inte kunde besegra. Franske medicine
doktorn Nostradamus (1503-1566) uttrycker sina senmedeltida erfarenheter på
området enligt följande: ”När du är på en plats och inte mår bra
kan det kanske bero på människorna du är tillsammans med. Men kanske är
det platsen i sig som är ohälsosam. (- - -) Du kan inte återhämta dig
där och kommer bara att bli sjuk, därför att från jorden strålar
vissa krafter som inte stämmer med dig. (- - -) Där plantor vissnar bort
och djuren är frånvarande, där ska du inte heller bo.” (Mattsson,
1991).
En
diskussion om jordstrålningens eventuella betydelse som en nutida
folktrorörelse kopplad till naturmystik och företeelsen sedd ur ett
religionshistoriskt perspektiv är intressant. Dock ges det inte plats för
en sådan diskussion i denna uppsats utan jag hänvisar till Pia Andersson
(1998a, b) och Henry Malmborg (1997).
4:3 Forntidens folk sedda ur jordstrålningsperspektiv.
Ett
forntida folks tankevärld är en av grundpelarna till hur de konstruerade
sina samhällen, placerade sina gravar o s v. I denna tankevärld ingår
kultföreteelser som gudar, förfädersandar, tanken på flera liv,
skyddandet från onda makter, ja hur de i sinnet uppfattade världen. Frågan
”hur kan forntidens folk ha tänkt?”
bör alltid ställas generellt och i detta fall vara kopplad till deras
eventuella tankar om jordstrålning. De jordstrålningsforskare som
studerar fornlämningar, lägger stor vikt vid sambandet mellan jordens
energier och formandet av de forntida samhällena. Forntidsmänniskans
kapacitet och kunskap inom jordstrålning, astronomi, geometri etc. ses som
välutvecklad. Man är dock oense om ifall detta var allmän kunskap eller
förbehållen en speciell grupp i samhället. Flera förespråkare talar
dels om en allmän kunskap som utnyttjades vid byggandet av det egna huset
och dels om en kunskap som de ceremoniella ledarna hade och utnyttjade i
kulten. Andliga ledare tros ha haft stark kontakt med jordstrålningen.
Dessa skulle, genom sin roll som schamaner, ha utvecklat en inneboende
sensibilitet för energierna, eller efter intagandet av stimulerande medel
tyckt sig ha haft en ökad känsla för var i naturen det fanns kraft och
hur den skulle utnyttjas. Fornmänniskan tros ha uppfattat jordstrålningen
som en stark naturkraft, en gudakraft, eller en kraft som hade samband med
förfäderna. Det ses som troligt att jordstrålningen sattes i förhållande
med det övernaturliga, det rituella och med andevärlden.
Sammanfattningsvis
anser förespråkarna således att jordstrålning var en del av den
forntida tankevärlden, att forntidens folk kände till och utnyttjade
jordstrålningen. Denna skulle haft betydelse inom ett flertal områden
och starkt styrt samhällets utformning och människornas föreställningsvärld.
Gravar och byggnaders konstruktion ska i hög grad varit kopplade till
olika jordstrålningslinjers positioner i naturen och linjerna ses både
som naturliga och som skapade av människan. Teorier gjorda utifrån detta
synsätt kan enligt jordstrålningsanhängarna leda till ett vidgat
perspektiv vid arkeologiska utgrävningar .
4:4 Forntida teknik
Jordstrålningsförespråkare
tror att det fanns stora
kunskaper inom matematik, geometri och astronomi
under forntiden. Dessutom skulle jordstrålning varit en av de tekniker
som använts vid uppförandet av byggnader och kultplatser runt om i världen.
Jordstrålningsforskare betonar gärna en ”högteknologisk” del av
forntiden och lägger fram teorier om hur och varför stora monument har
byggts där de står och hänvisar till konstruktioner som Stonehenge, New Grange, pyramiderna etc. (von Däniken, 1991). Jordstrålningsforskare är
övertygade om att stenar och platser ligger på korspunkter av olika
jordstrålningslinjer, skapade respektive naturliga och att det är
energilinjerna som ger upphov till det inbördes placeringsförhållandet.
Ur
dagens perspektiv är det dock
omöjligt att säga vad som var känt och /eller relevant i forntiden.
Deras tanke – och föreställningsvärld var troligen mycket olik vår
och många av deras kunskaper låg inom andra områden än vad vi studerar
idag. Vi kan inte objektivt värdera de eventuella kunskaper som fanns då,
eftersom vi dels färgas av våra egna erfarenheter från vår tid och
dels för att vi inte känner till deras syn på livet och vet vad som var
dåtidens normala kunskapsnivå.
4:5 Hur ska forntidens folk ha utnyttjat jordstrålningen? Bronsålderns högar kan enligt vissa jordstrålningsforskare
liknas vid stora ”batterier” med positiv och negativ energi. Högarna
anses ofta ingå i större system och vara ”parallell- eller
seriekopplade”. Liknande teorier finns om megalitgravar som ex
Karleby-megaliterna. (Hamilton, 1986). Linjer ska stråla ut till andra
monument likt ett nät för kraftöverföring (Hamilton, 1988). Hamilton har flera teorier om energiernas syfte. En del av dessa teorier ser
Hamilton som reella, t ex att energin kunde hållas lagrad i och släppas
ut från en gravhög. Andra teorier, som själavandringen belyser mer en livsåskådning
som enligt Hamilton kan ha varit möjlig i forntiden. Nedan följer en
del av Hamiltons och andra jordstrålningsförespråkares
teorier:
- megalitgravarnas syfte var att ”suga
upp” jordens energier. Uppgenererade krafter i kammaren skulle bevara de
avlidnas ande tills den dag då
den dödes själ var redo att
lämna sin gravkulle för att ta boning i en ny kropp (återfödas) eller
i någon slags himmel (Hamilton, 1988). I det vardagliga livet ska man
utnyttjat vetskapen om jordstrålning vid ex husbyggande för att
slippa vistas i energifält med dålig inverkan på ex hälsan (Neumüller,
1990), eller för att skapa ett fält som gav harmoni inne i byggnaden
(Israelsson, 1996, Silver, 1991). I gravhögar kan energin ha riktas
spiralformigt in mot centrum, så att en stor ”virvel”av energi
bildats. Denna kunde blockeras eller släppas ut. Vid utsläpp skulle
energin ge kraft och hjälpa den döde till ett nytt liv, d v s sända den
dödes själ/energikropp upp till högre makter. Genom att bygga högar
och lägga ut stenar i landskapet ska man ha påverkat jordenergin.
Energin ska ha kunnat förstorats och stärkts (se 4:7). En teori är att
energin tillsammans med ceremoniernas begivenheter skulle ge ny energi åt
landet, folket och naturen som en slags fruktbarhetsrit. Genom energin kan
forntidsmänniskan trott att de kunde kontakta eller få orakelsvar från
den avlidna personens själ som efter energiutsläppet skulle befinna sig
hos gudarna eller dyl. (Hamilton, 1986, 1997).
- Placeringen av stenar och stenkretsar runt
en gravhög var viktig. Vissa stenar ska ha samlat in stora utifrånkommande
energier, s.k. leylinjer och riktat dem till ex en gravhög. Bautastenar/
menhirer kan enligt Hamilton haft denna roll. Andra stenar ska ha lagts i
energinäten på platsen för att manipulera
energin. Ville man avleda, splittra upp och sprida en kraftig energilinje
ska man ha lagt granitstenar, prismor/avledare, bärnstenar etc i
energilinjen (jämför ljusets uppbrytning då det träffar ett
glasprisma). På detta sätt kan man ha velat leverera styrka till gravhögen
inför begravningar eller ceremonier (Hamilton,1988).
- Meningen med starka energifält i och runt
gravar kan också ha setts som ett skydd åt förfädersandarna mot inkräktare
eller gravplundrare. Inte för att energierna fysiskt kunde stoppa obehöriga
men tankar om krafternas förbannelse kan ha funnits. Man kan därmed ha
velat samla energi för att utnyttja den i annat än goda syften. Det kan
ha varit vanligt med ritualer där man försökte få skadlig energi att
riktas mot sina fiender.
4:6 Hur ska
jordstrålningen ha avbildats?
Enligt
dagens jordstrålningsförespråkare avbildade forntidens människor
krafter, energier och pulser på olika sätt och för olika ändamål.
Detta skulle kunnat vara ett sätt att försöka materialisera kraften och
göra den tydligare i både vardagslivet och i det rituella landskapet.
Hamilton (1988) redovisar en del av de funderingar som finns kring detta.
Jordpulserna kan ha liknats vid en slingrande orm och ett energicentrum
som en spiral vilken kanske också var en stilisering av en (ihoprullad)
orm. Då runstenar sägs stå i en korsning av två energilinjer och ormen
är vanligt förekommande på runstenar, skulle denna kunnat symbolisera
och visa på den starka kraften som dolde sig under marken.
Då
jordstrålningen ska ha kunnat ledas av, hejdas eller brytas upp i strålar,
ser man från jordstrålningshåll likheter mellan dessa uppkomna mönster
och konstruerandet av mönster som koncentriska cirklar eller stjärnmönster.
Dessa mönster finns på stora stenmonument runt om i världen men även på
mindre föremål som skivan i Trundholmsvagnen, Balkåkra-trummans översida
och på hällristningar, vapen och smycken. Ceremoniella föremål med
spiral- och cirkelmönster kan enligt förespråkarna ha varit
”kartor” som visade var på kultplatsen som kraften fanns och hur den
såg ut där. Att mönstren finns på stora fasta fornlämningar,
utplacerade i naturen kan enligt förespråkarna tyda på att forntidens
folk där tyckt sig kunna mätt upp starka energilinjer och platsen blev
”laddad” även ur rituellt avseende. Det blev en plats för
ceremonier, offer till gudarna eller platsen för en viktig persons grav.
Då det gäller mindre föremål kan spiraler, stjärnor och cirklar tyda
på att dessa sågs som energisymboler genom vilka man hoppades få extra
kraft , livsenergi, fruktbarhet, sjukdomsbot. Teorier finns om att detta
med energisymboler från början säkerligen var något förbehållet en
exklusiv skara av folket d v s schamaner eller dylikt men att brukandet av
symboler sedan spred sig allt mer och användes utanför de cermoniella
kretsarna för att till slut bli ett mode uppvisat genom bronsålderns
stora spiral- och stjärnornamentikstilar (Hamilton, 1997).
Sahlqvist
(1990) har också studerat astronomiska symboler. Han ser en koppling
mellan astronomi och landskapsgeometri där astronomiska symboler, ex
solen ska ha använts vid konstruktion av stora geometriska system men även
avbildats som geometriska mönster på föremål. Som exempel framhåller
han dekoren på Balkåkratrumman. I denna dekor tolkar han in solen
uttryckt av de radiellt löpande ”strålarna” och de nedersta
ornamenten tolkar han som solkors. Han tar även upp Trundholmsvagnen och
dess koncentriska cirklar och mönster av trianglar som ett exempel på
solkult och därmed styrkes de astronomiska anknytningarna. Det är dock
inte bara Sahlqvist som har valt dessa föremål för att styrka sina
teorier, även inom jordstrålningsforskningen ses de som bra
representanter för den egna tolkningen. Hamilton (1986) använder
Trundholmsskivan i sin teoribildning enligt följande:
Mönstret på Trundholmsvagnens skiva skulle kunna
visat jordpulsernas rörelser inom ett cirkelformat fornminne, ex en
stenring.eller en gravhög. Jordpulserna skulle ”avlästs” med hjälp
av en pendel vars rörelseschema blev avbildningen av pulsernas rörelser
och det mönster som ornerades in på skivan. Spiralslingan skulle kunna
motsvara stenarna i en domarring vilka enligt Hamilton har omväxlande
positiva och negativa laddningar. I mitten finns en fördelarsten som
sprider ut pulserna och ger det ett karaktäristiskt mönster. Fördelarstenen
ska kunna leda ut energin från högen i en stjärna av strålpulser eller
låta pulserna rotera inåt i en stark virvelspiral och om det var
synligt, skulle det kunna se
ut som spiral-koncentrationen i Trundholmsskivans mitt. Skivan ska, som
ovan nämnts, kunna ha varit en ”karta” som visade hur kraftlinjerna såg
ut på kultplatsen.
Som
pendel vid tillfällen likt det ovan har föreslagits
ett skifferhänge. En lina ska ha trätts genom dess borrade hål och det
ska sedan ha kunnat pendla i olika riktningar (Israelsson, 1996a).
Arkeologer har dock visat att skifferhängena är från
sen-neolitikum (2300-1800 f Kr) och således inte samtida med
Trundholmsskivans bronsåldersdatering (Orrling, red., 1991)
4:7 I hur stor grad ska människorna ha skapat och påverkat
energilinjerna?
Kortfattat
ska skeppssättningar och domarringar ha placerats så att de antingen
utnyttjade eller manipulerade den befintliga jordstrålningen för att
skapa miljöer som underlättade för kommunikation med förfäderna och
andevärlden eller gav hälsa, skydd, harmoni eller tur (Hamilton, 1988).
De som anser att olika slags energinät går att lokalisera, brukar också
ha en uppfattning om hur mycket näten ska ha kunnat manipulerats. De
flesta jordstrålningsanhängare verkar tro att det finns både naturliga
och skapade/manipulerade energilinjer. Ett manipulerande av energin behöver
inte vara att styra iväg den, utan stensamlingar, som i gravar, ska kunna
påverka kraftfältets mönster så att olika laddade fält bildas. Många
anser att man i större anläggningar som hus och stensättningar byggt in
viktiga och starka jordstrålningslinjer (Israelsson, 1996 ). Dock är
inte alla jordstrålningsforskare eniga om vilket syftet skulle varit med
detta (Lind, 1994).
Silver
(1991 ) anser inte att forntidsmänniskan lagt monument i speciella,
starka, naturligt uppkomna kraftcentra, utan att olika mönster och strålar
bildats runt konstruktionerna p g a deras placering i och inverkan på de befintliga
energinäten. Frågor om vad som kom först --stenkonstruktionerna
eller kraftcentrumen och därmed huruvida människan ”skapat” och
styrt jordstrålningen och hur medvetet detta har gjorts, är frågor som
jordstrålningsanhängare har olika teorier om. De vanligaste företeelserna
som brukar diskuteras inom dessa frågor är ley-linjer och linjers sträckning
inuti fornlämningar:
-
Ley-linjer: En engelsk affärsman, Alfred Watkins studerade på 1920-talet
vad han såg som energilinjer vilka gick genom landskapet och som skulle förbinda
olika fornminnen. Han kallade dessa för ley-linjer (led-linjer) och han
hittade ley-punkter d v s punkter genom vilka ley-linjer kunde passera .
Dessa punkter var enligt Watkins gravhögar, domarringar, skeppssättnngar,
stora resta stenar, kultplatser och kyrkor som senare byggts på dessa
platser . En ley-linjer kan sägas vara en förbindelseriktning mellan
heliga platser, stenar eller byggnader i forntiden. Dessa linjer ska kunna
gå över mycket långa avstånd t o m över vatten till andra
kontinenter, och passera alla viktiga fornlämningar i världen som såväl
pyramiderna i Egypten, megaliterna i New Grange, stenarna i Carnac och
Stonehenge som flera av Sveriges skeppssättningar och gravhögar (von Däniken,
1991:236 ff). Ley-linjerna är som sagt omdiskuterade bland jordstrålningsforskare
eftersom man är oense om huruvida linjerna är skapade eller naturliga,
om de verkligen kan gå över så långa sträckor och om de böjer av
eller inte (Hamilton, 1988). Oavsett ifall linjerna ses som naturliga
eller skapade finns en problematik i förklarandet som gäller hur människor
i olika världsdelar ska ha kunnat hitta samma starka världsomspännande ley-linje och bygga monument på denna. Detta ska dessutom skett i olika
tidsperioder men trots detta ska människor i hela världen, enligt
jordstrålningsförespråkare, ha haft samma idé om att förlägga sina
viktiga konstruktioner i linjerna.
- När de gäller
”lokala” linjer, på ex ett gravfält blir det ett annat resonemang. Här
tror Hamilton och flertalet andra förespråkare att stenarna lagts i ett
befintligt, av naturen skapat jordstrålningsnät och påverkat dess
struktur så att olika mönster bildats. Jordpulsen ska vara en energi som
manipuleras mycket då en skeppssättning läggs i dess energilinjer. Det
erhållna mönstret ska vara ett rutmönster av kraftlinjer som fyller upp
hela området innanför stenarna. Hamilton gissar på att funktionen av
detta skulle vara att erhålla en ”laddad” kultplats. Rutmönstret ska
ha skapats genom att en inkommande jordpulslinje gått via ett prisma/ en
fördelarsten och därefter brutits och reflekterats genom skeppssättningen.
Stenarna som kallas prismor/fördelarstenar brukar vara flata och ligga en
bit utanför skeppssättningen, därav även namnet ”utombordare”
(Hamilton, 1986). Det finns många andra mönster som sägs kunna uppmätas
inom skeppssättningar och andra stenkretsar. Vissa fornlämningar eller
del av dessa sägs oftare än andra stå ex på ett Curry-kryss. Dock har
för få människor ännu mätt på för få ställen för att
man ska kunna göra något ”schema” över samstämmigheten.
5 Olika synsätt
Det faller sig naturligt
att jordstrålningsforskare och arkeologer har olika syn på forntiden och
dess lämningar. Trots dessa olika teorier, metoder och perspektiv bör
det vara meningsfullt att vara öppen inför områden där det kan vara möjligt
att dra nytta av varandras kunskaper. En del fall har tidigare tagits upp
i texten och nedan visas fler exempel på hur fornlämningar kan upplevas
ur jordstrålningssynvinkel. Jordstrålningsförespråkarna benämns här
med ”rutgängare”.
5:1 Rutgängarnas syn på fornlämningar
Ett exempel på hur en
rutgängare studerar fornlämningar och dess omgivningar illustreras med
ord från rutgängaren Bo Israelssons undersökning av fyra stenringar
vid Ängakåsen i Skåne. (Ängakåsen ligger söder om Kivik
i närheten av Kiviksgraven/Bredarör, Mellby socken): ”Ring 1
och 2 hade samma funktion (gravhögar),
men den första hade ett negativt curry-kryss och den andra ett positivt sådant
i centrum. Genom muskeltest klarade man ganska snart ut att ring 1 var
avsedd för kvinnor och ring två för män. Men i vilket sammanhang? På
den frågan var det endast tio av de känsligaste medlemmarna som kunde ge
svar. Man kände separationsångest, aggressivitet, sorg men också
positiva känslor och styrka (- - -). När så frågan till pendeln ställdes
om detta var platser för initiationsriter blev svaret ja. Ring 3 hade en
betydligt mer komplicerad karaktär. (- - -) Man fann istället inom
ringen en positiv pelare (spiralformad
energisamling), en negativ pelare och en blandad. (- - -) Vilken var
ringens funktion? Åter fick vi ta de känsligaste deltagarna till hjälp.
Svaret blev att denna ring var en ceremoniplats inför en
begravningsritual. På den positiva pelaren ställdes manslik, på den
negativa kvinnolik och på den positivt/negativt blandade pelaren
placerades barnlik” (Israelsson, 1996b:12, min kursivering).
Uppgifter som de ovan går inte att mäta
objektivt eller utvärderas vetenskapligt då de bygger på högst
subjektiva känslor som personer fått då de besökt en fornlämningsplats.
Dessa upplevelser ses av jordstrålningsanhängare som något positivt och
som de tycker att arkeologer borde dra nytta av vid sina undersökningar.
5:2 Gamla kultplatser
Detta
avsnitt berör främst två personers forskning om kyrkor på gamla
kultplatser, Leif Sahlqvist, arkeolog och Bo Israelsson, ingenjör och
slagrutegängare. Sahlqvist har inte lagt fram några teorier om jordstrålning,
utan har ett landskapsgeometriskt perspektiv på placeringen av
tidigmedeltida kyrkor över gamla kultplatser i västra Östergötland.
Israelsson har med slagruta undersökt liknande platser på Österlen i Skåne.
Även om dessa två personer inte har undersökt samma geografiska område
används deras arbeten här för att visa på hur olika det går att tolka
samma sökta fenomen (placerandet av kultplatser). Arbetena kommenteras bl
a med funderingar från andra forskare och från min sida.
Båda
undersökningsområdena ligger på bördig jordbruksmark men tack vare
kyrkorna kan eventuella underliggande förkristna kultplatser ha bevarats.
Sannolikt har de i så fall skadats vid kyrkornas uppförande och det är
p g a kyrkorna svårt att
studera själva kultplatserna. I detta fall är det dock placeringen
av dessa kultplatser som är intressant och de finns ju kvar då läget för
varje sådan plats enligt Sahlqvist och Israelsson är ungefär samma som
kyrkan ovanpå.
Sahlqvist
(1990) vill visa att tidigmedeltida kyrkor, med underliggande hedniska
kultplatser, varit en del av ett stort forntida geometriskt system, d v s ingått i en landskapsgeometri vilken är
synlig än idag. Sahlqvist har denna
arkeologiskt komplicerade teori om orsaken till platsernas inbördes
placering men ser dock inget samband mellan fornlämningarna och jordstrålning
vilket Israelsson (1996a) gör. Sahlqvist tror att forntidsmänniskorna
har velat skapa ett mini-universum nere på jorden med hjälp av
landskapsgeometri. Platsernas inbördes relationer till varandra ska inte
ha uppkommit av en slump och vid de avancerade beräkningarna som
Sahlqvist har utfört på området,
mätte han upp 105 linjer med geometriska och matematiska samband mellan
15 kult/kyrkplatser i Östergötland (Sahlqvist 1990:11). Han har även
hittat geometriska formationer som han kallar för ”nav”, vilka har
haft en speciell, troligen kultisk plats i sitt centrum. De linjer
Sahlqvist har dragit upp är geodetiska linjer, d v s de går den kortaste
sträckan mellan två punkter på jordytan och menar att även forntidsmänniskan
skulle gjort så. Människorna som anlade kultplatserna ska ha utfört
denna form av landskapsgeometri med hjälp av stora kunskaper i geometri,
astronomi, matematik etc. Ett liknande resonemang har Lars Blomqvist, arkeolog, men han riktar in sig på
megalitgravar, främst gånggrifter, på Falbygden i Västergötland. Han
redogör likt Sahlqvist för beräkningar som bygger på förekomsten av bl.
a liksidiga trianglar, likbenta trianglar, cirklar, räta linjer, återkommande
mått och längder och ”det gyllene snittet” mellan fornminnena.
(Blomqvist, 1989:138ff, 1991).
Sahlqvists
och Blomqvists teorier om systemens utformning, med en medveten planerad
landskapsgeometri i grunden, skapar många frågeställningar som Varför
ville man ha så stora geometriska system? Vilka kunde dra upp dessa raka
linjer ”över stock och sten” utan att någonsin kunna se området
ovanifrån och ha möjlighet att korrigera sträckningarna? Vad för slags
platser, innan kyrkornas tid, behövde ett sådant geometriskt system
mellan sig? Landskapsmönstret och en del av dessa
frågeställningar kan också
studeras ur ett jordstrålningsperspektiv
och får då andra förklaringsmodeller men bygger på samma tanke om att
forntidsmänniskan väldigt medvetet har konstruerat olika system och mönster.
För jordstrålningsdiskussionen gäller det naturligtvis att utgå från
att någon form av jordstrålning har funnits och utnyttjats inom området.
Med denna utgångspunkt kan flera intressanta kommentarer ges till frågorna
ovan.
De
förmodade kult/kyrkplatserna ligger oftast flera kilometer ifrån
varandra och ett enbart estetiskt motiv avfärdas både av Sahlqvist
(1990) och Israelsson (1996a) p g a svårigheten att från marken uppfatta
de tänkta geometriska figurerna. Idag har vi möjligheten att studera områden
från luften och det går lättare att bilda sig en uppfattning om hur
stora geometriska system ser ut men det kan ändå vara svårt att se hur
olika fornlämningar i terrängen ligger placerade i förhållande till
varandra. (Flygarkeologi, 1984).
Formerna kan ha varit tänkta att bara vara kända för speciellt utvalda
personer som schamaner och anläggarna men detta förklarar inte
placeringen eller tekniken. Jordstrålningsförespråkare, som Israelsson
(1996a), tror på teorier om att geometriska
formationer skapats bl a med
hjälp av jordstrålningslinjer. En van rutgängare skulle ha kunnat staka
upp en rät linje genom varierande terräng genom att följa en stark ,
rak jordstrålningslinje. Energilinjerna kan enligt rutgängarna ha förbundit
kultplatser i utkanten av ett ”nav-område” med den speciella förmodade
rituella platsen i centrum. Man kan ha tänkt sig att energierna från
”satellit-kultplatserna” skulle stråla inåt och ladda upp
central-kultplatsen inför en större ritual eller så kan man ha tänkt
sig det omvända, att högen i mitten förfogat över en stor mängd
energi som radiellt skulle stråla ut och ge kraft och ”liv” till
ytterområdena och de riter som förekom där.
En
tanke är att människor, styrda av en schaman eller dylikt kan ha
ledsagats längs energilinjerna och antingen samlade och tog med sig dess
energi till kultplatserna eller laddade upp sig själva genom att gå längs
linjerna (Lind, 1994). Det är möjligt att dessa energistråk varit
omarkerade just för att endast de med ”den rätta förmågan” skulle
kunna leda processionstågen vid ceremonierna. De kan dock också ha varit
markerade med stenar som i senare tider flyttats bort p g a uppodling och
liknande eller så kan markeringarna ha varit gjorda av något förgängligt
material, förslagsvis trä, vars stolphål
har försvunnit. Från jordstrålningshåll finns teorier om att
stensträngar ska ha lagts som energisamlare vilka skulle leda energin
till viktiga rituella platser som gravar och kultplatser d v s stensträngarna
skulle vara materialiserade jordstrålningslinjer (Pharmasson, muntl. medd, mars 1999). Även inom arkeologin har stensträngarnas användning
och betydelse givits ett flertal tolkningar. På senare tid har de
tillskrivits mer symboliska funktioner, ett sätt att ”binda samman” gårdarna
med förfädernas gravar och inte enbart som odalmarkering eller fägata (Cassel,
1998). Bo Israelsson
har gått med slagruta i och runt kyrkor på Österlen i Skåne. De
flesta kyrkorna med ursprung
från 1100-talet, ligger enligt hans studier på förkristna kultplatser.
Dock inte efter något konstruerat geometriskt system utan dessa ska vara
orienterade efter Hartmann-systemet, d v s det rutnätsystem av
energilinjer i naturen som ska ligga nära en öst-västlig riktning. Han
har studerat kyrkornas byggnation och hur jordstrålningen har utnyttjats
i byggnadskonstruktionen och hur man ska ha utnyttjat de energier som
fanns på kultplatsen. Kyrkorna ska ha byggts på ett sådant sätt att
ett positivt energifält skulle skapas inne i kyrkan. Detta ska ha uppnåtts
genom samma princip som vid stenkretsar och dyl, d v s att lägga en
sluten stenrad i Hartmann-rutnätet
(90° ±20° ). Då ska ett positivt fält skapas innanför
stenformationen. Stenraden motsvaras i kyrkornas fall av grunden.
Stenpelare/pilastrar utan bärande funktion ska ha placerats i Hartmann-nätets
korspunkter för att fördela energin ut i diagonaler så hela rummet blev
laddat. Den omslutande byggnaden fungerade som en resonanslåda och förstärkte
energin genom reflektering.. Genom konstruktionen längs energilinjerna
skulle kyrkorna dessutom bli stabilare. Speciellt viktig var energin strax
framför altaret, där prästen stod. Där skulle det finnas ett positivt
Curry-kryss så prästen blev ”uppladdad” och kraftfull under sin
predikan. Enligt Israelsson sammanfaller denna punkt oftast med platsen för
ett offeraltare eller dyl hos den underliggande förkristna kultplatsen
(Israelsson, 1996a). 5:3
Byggande av hus
Även vid byggande av bostadshus och ladugårdar
ska man enligt jordstrålningsforskare byggt så att energierna letts utanför
eller till vissa platser av huset (Hamilton, 1986). Mätningar av jordstrålningslinjer
har gjorts bl. a i Mogetorp i Södermanland. Boplatsen där tillhör stenålderns
Vrå-kultur och är ca 5300 år gammal och
husgrunderna ska enligt slagrutegängare ligga orienterade efter
Curry-nätet och så att linjerna
har gått inne i väggarna (Neumüller, 1990). Sven Lind, civilingenjör i
elektroteknik började studera jordstrålning 1984 och har gjort mätningar
på hus på Birka. Enligt Linds mätningar ligger husen där orienterade
parallellt med jordstrålningslinjer (Lind, 1994).
Åsikten att jordstrålningen utnyttjats vid
husbyggen i forntiden kan mötas av en kritisk aspekt. Anhängarna av
teorin säger sig ha funnit jordstrålningslinjer i hus från stenåldern
och minst fram till 1700/1800-talet. Under denna flera tusen år långa
period har husbyggnation, bebyggelse-sammansättning, natur, kultur, näringsfång,
gravskick och religion ändrat sig. Föremål, praktiska som rituella, har
bytts ut mot andra och man kan anta att det fanns ett mode både inom föremålsvärld
och tankevärld. Det har med andra ord skett mycket stora förändringar.
Är det då rimligt att anta att en kunskap om jordstrålning har bestått
och vidareförts årtusendena igenom? Det vore märkligt ifall jordstrålningskunskaper
ska ha
bestått när allt annat har glömts bort eller förändrats med
tiden. 5:4
Jordstrålningsforskningens
arkeologiska nytta, enligt förespråkarna Sammanfattningsvis kan jordstrålningskunskaperna,
enligt dess förespråkare användas till exempelvis följande:
1a.
Som hjälpmedel att lokalisera och avgränsa gravar etc., då dessa enligt
jordstrålningsteorin ligger på platser med ökad positiv energi, vilken
enligt jordstrålningsförespråkarna kan sökas upp med en slagruta.
1b. Förstå gravars
placering och utformning, se energisamband (linjer) mellan grav, stensättning,
enskilda stenar och byggnader.
2. Rekonstruera
byggnaders riktning och avdelningar, trots att byggnadsmaterialet är försvunnet,
genom att staka ut husväggarnas forna dragning i energilinjerna. 3. Spara pengar. Då en utstakning av det aktuella området ofta är snabbare med slagruta, sparas pengar, tid och energi samtidigt som naturmiljön slipper grävas upp för mycket. 6
Slutkommentar
En studie av
jordstrålningsforskares syn på fornlämningar är intressant
ur arkeologiskt avseende bl.
a eftersom de studerar samma
material
som arkeologerna, d v s forntida lämningar. Studiet av
energilinjers sammansättning och förekomst kan förefalla ligga långt
utanför arkeologins område men ändå kan det kanske finnas fördelar för
arkeologin med att det utvecklas en vetenskaplig teori, metod och ett
tekniskt mätförfarande gällande jordstrålning. Det stora intresset för
jordstrålning och fornlämningar kan kanske medverka till ett ökat
generellt intresse för arkeologi men då krävs det nog att arkeologerna
är mer öppna för studier av dessa teorier och synsätt. Om man bestämmer
sig för att studera jordstrålning kan man kanske så småningom komma
fram till en vetenskaplig förklaring till varför vissa människor får så
starka känningar runt fornminnen. Skulle det bli möjligt att strukturera
upp mönster som funnits i forntiden och som forntidsmänniskan känt
till, då skulle detta öppna upp för en mängd intressanta teorier,
tolkningar och frågeställningar.
Referenslista Andersson, P.,
1998a, Arkeologi i
skymningslandet mellan religion och vetenskap- fringearchaeology ur ett
religionshistoriskt perspektiv, B-uppsats i arkeologi, Stockholms
Universitet. Andersson, P., 1998b, Fringearkeologi,
kontextuella sanningar om forntiden- ett närmare studium av
pseudovetenskaplig arkeologi, C-uppsats
i arkeologi, Stockholms Universitet. Blomqvist, L., 1991, Stenåldersgeometri, avancerade beräkningar bakom gånggrifterna på
Falbygden, Västergötland, Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening. Bägerfeldt, L, 1993, Megalitgravarnas mysterium, Skuggor från Götalands forna historia.
Cassel, K., 1998, Från
grav till gård, Romersk järnålder på Gotland, Stockholm.
Deurell, M., 1996, Spelet om det som faktiskt inte
kan finnas! Gränsöverskridaren,
Nyhetsbrev från Nätverket för gränsöverskridande Vetenskap,
dubbelnummer 5-6, 1996.
von
Däniken, E., 1991, Stenarnas mystik, Wahlströms.
Groth, A., 1996 tredje
upplagan, Slagrutan avslöjar
naturens matematiska hemligheter.
Hamilton, U. och
J., 1986, Jordpuls -Fädernas gåtfulla kraft, Karlstedts Bokhandel AB, Skövde.
Hamilton, U. och
J., 1988, Stenring -Fädernas glömda kunskap, Karlstedts Bokhandel AB, Skövde.
Hamilton, U. och J.,
1997, Gryl -Fädernas urkraft, Cradle
Publishing AB 1997. Israelsson, B., 1996a, Kyrkobyggnadstradition i Skåne,
Gränsöverskridaren, Nyhetsbrev
från Nätverket för gränsöverskridande Vetenskap, dubbelnummer
5-6, 1996. Israelsson, B., 1996b, Ängakåsen, Gränsöverskridaren,
Nyhetsbrev från Nätverket för gränsöverskridande Vetenskap, dubbelnummer
5-6, 1996.
König,
H.L. och Betz, H.-L., 1989, Erdstrahlen?
Der Wünchelruten Report,
Wissenschaftlicher Untersuchungsbericht,
München.
Lind, S., 1994, Jordstrålning -
den bortglömda naturresursen, utgåva två, eget förlag, Stella
dokument, Karlskoga.
Magnusson, B., 1998 Slagruta, vetenskap eller pseudovetenskap, uppsats i humanekologi,
forskarkurs Vetenskap och Vetenskapshistoria, Göteborgs Universitet.
Malmborg, H., 1997, två uppsatser om
slagruteproblematiken med koppling till religionsvetenskap, Göteborgs
Universitet.
Mattsson, D., 1990, Jordstrålning, hälsa och forntida
vetande, Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening. Neumüller, T.,1991, Jordstrålning – vår hälsa och vår kultur, Eget förlag,
Vevelsta.
Neumüller, T.,1995, På
resa med pekare –mer om jordstrålning, Eget förlag, Vevelsta. Norrman, J., (red.), 1984, Flygarkeologi, Gidlunds. Orrling, C., (red.), 1991, Sten- och bronsålderns ABC, Statens historiska museum, Stockholm.
Renfrew, C och Bahn, P.,
1996, Archaeology- Theories, Methods
and Practice, Thames and Hudson Ltd, London.
Sahlqvist, L., 1990, Landskapsgeometri och astronomi i forntiden, Lunds Universitet. Silver, K., 1991, Slagrutan som arkeologisk metod, Uppsala Universitet.
Otryckta
källor Hemsidor på Internet:
Carlesten, R.,1996-1999:
http://robert.nu/slagruta/
Slagrutans hemsida:
http://www.algonet.se/~eneby/slagruta.htm
Framsidesbild:
http://w1.522.telia.com/~u52202955/domarringsbygge.html
Muntlig
källa Pharmarsson, B., 1999-03-09, föredrag, Jordstrålningscentrum,
Stockholm. |
|
ADANTE
|