ETT MÖTE MELLAN 
ARKEOLOGI OCH JORDSTRÅLNING

Om användandet av arkeologiskt material inom jordstrålningsforskningen.

Stockholms Universitet   B-Uppsats i arkeologi, VT 1999

Karolina Stålberg

Handledare: Anders Carlsson

JORDSTRÅLNINGSCENTRUM
tackar Lina för att vi får ha hennes uppsats på vår hemsida.

 

1 Inledning

Huvuddelen i denna uppsats markerar teorier och resultat som olika jordstrålningsforskare kommit fram till då de studerat fornlämningar. Som jämförelse visas en del arkeologiska tolkningar om liknande forntida material. Tanken har varit att jämföra olika forskares arbeten, beskriva en del av deras studier, presentera resultaten och granska slutsatserna ur arkeologisk och jordstrålningsmässig synvinkel. Jag har inte gjort någon egen fältstudie över de geografiska områden som uppsatsen berör och avstår därför från att på  någon empirisk grund bekräfta eller förkasta de slutsatser som jordstrålningsforskare och arkeologer har gjort. Mina erfarenheter av att gå med slagruta, för att detektera jordstrålning, är i dagsläget dessutom väldigt begränsade och därför har jag haft följande citat i bakhuvudet då  jag granskat jordstrålningsforskningen:

”Enbart det du personligen erfarit kan kallas för kunskap—allt annat är bara information.”. (Albert Einstein).

Detta tror jag är ett passande utgångsläge att inta inför läsandet av detta arbete, då det inom dessa båda huvudämnen – jordstrålning och forntiden --  finns mycket kvar att forska om.

1.2 Syfte

Det övergripande syftet är att granska jordstrålningsteorin och hur denna används av jordstrålningsforskare på arkeologiskt material. Tanken är att utförligare redovisa en del av de förklaringsförsök som kommer från jordstrålningsrörelsen. Jag hoppas att resultat från jordstrålningsforskares studier ska leda till inspiration i det arkeologiska arbetet. En förhoppning är att öka intresset för ett samarbete mellan arkeologer och jordstrålningsforskare och bidra till en större och positivare dialog inom och mellan de båda verksamhetsområdena då det faktiskt är samma material som studeras.

1.3 Frågeställningar

Följande frågeställningar speglar innebörden i de diskussioner och frågor som texten tar upp: Kan jordstrålning definieras på olika sätt? Är det jordstrålning eller är det något annat som ger reaktionerna? Vad kan forntidens folk ha tänkt och vetat om jordstrålning? Hur ska de ha utnyttjat den?  I hur stor grad kan människorna ha skapat energilinjerna? Vad kan vi se idag av forntidens kunskaper? Kan jordstrålningsforskningen bidra med något till arkeologin, och i så fall vad?

2 Källkritik

2:1 Arkeologins utvidgning

Arkeologin har genom tiderna utnyttjat kunskaper från andra vetenskaper som historia, antropologi, sociologi, biologi o s v. Beroende på tidens anda har dessa vetenskaper under olika perioder fått olika stort utrymme och inspirerat och fört arkeologin framåt. Det har rört sig om ett givande och ett tagande och arkeologin har därmed ingått i den allt större ”korsbefruktningen” av vetenskaper som numera är tydlig i vårt samhälle. En fördel med att arbeta tvärvetenskapligt är att företeelser kan tolkas med hänsyn till flera aspekter och därmed sättas in i ett större sammanhang. Ett problem med detta samarbete är den konfliktsituation som ofta uppkommer då de olika vetenskapernas teorier kolliderar. Det kan växa fram något kreativt ur en ”krock” men då fodras tid, tålamod och mod att lyssna till motståndarens argument. Det handlar inte om att någon vetenskap ska köra över den andra utan att istället våga se möjligheterna i mötet.

 Arkeologin har under senare år blivit allt mer teknisk och nu utnyttjas avancerad mät- och analysapparatur. I och med detta har arkeologin distanserat sig från annan forskning, vilken nu anses ovetenskaplig då den inte kan mätas med teknisk apparatur. Ett sådant område är jordstrålningsforskningen. Det bör nämnas att studerandet av fornlämningar endast utgör en liten del av den totala jordstrålningsforskningen. Ett förtydligande kan behövas gällande användandet  i denna uppsats av termerna jordstrålningsforskare / anhängare samt slagrutegängare / rutgängare. Med dessa termer menas här en person som studerat jordstrålning i samband med forntida förehavanden och inte alla forskare och rutgängare inom jordstrålningsområdet.

 2:2  Jordstrålningsteorin - brister och  mångfald

Inom jordstrålningsforskningen finns ingen absolut gemensam upplevelse av jordstrålningen, eller någon totalteori med alla svar. Det finns tvärtom ett brett spektrum av tankar, förslag, tolkningar och mer eller mindre underbyggda teorier. Det finns våghalsiga idéer som kan få ämnet att uppfattas som ”flummigt”, ogreppbart eller att jordstrålningsfenomenet  ”verkar i hög grad gift sig med parapsykologin” (Deurell, 1995:3). Detta är dock bara en del av den mångfald som gör ämnet stimulerande och intressant att arbeta med. Intresset för jordstrålning verkar stiga vilket syns på ökat antal böcker, Internetsidor, föreläsningar och kurser. Som alltid är det viktigt att kommersialiseringen inte får ta överhanden för den är stark inom vissa områden där en del obrukbara produkter säljs. Detta leder till skepsis på bekostnad av de jordstrålningsforskare som ser seriöst på sitt arbete och vill utveckla en vetenskaplig metod och för det söker konstruera fungerande tekniska mätinstrument (Mattsson, 1991: 77).

 När det gäller jordstrålningsforskarens roll i förhållande till arkeologer finns det ett faktum: båda grupperna studerar samma material, d v s fornlämningar. Ibland bortser jordstrålningsforskare från de arkeologiska kunskaper som erhållits om ett material och bildar helt egna teorier. Arkeologer bör väl inte ha ”monopol” på att uttala sig om forntiden men då andra gör det bör det vara underbyggt med hänsyn taget till flera aspekter och innefatta arkeologiska forskningsresultat, speciellt då arkeologin idag är en vetenskap vilket jordstrålningsforskningen inte är. I och med detta borde arkeologer hålla en öppen inställning mot jordstrålningforskare så att de tolkningar om forntiden som dessa gör även innehåller vetenskaplig forskning.

 2:3 Jordstrålningens förekomst

Många försök har gjorts att både avskriva och framhålla jordstrålningens giltighet och betydelse: ”Om någon säger att man har bevisat att jordstrålning inte finns så är givetvis detta bara  nonsens. Det enda man möjligtvis kan bevisa är att ingen ännu, med tillräcklig statistisk sannolikhet, har kunnat registrera förekomsten av jordstrålning” (Deurell, 1995:2).

 Att empiriskt visa jordstrålningens existens är svårt p g a att ”fenomenet” i hög grad tycks ha att göra med det egna förhållande till det som mäts. Är det undermedvetna inblandat kan resultaten beror på hur öppet eller blockerat detta är (Deurell, 1995:3). För beskrivning av upprepade försök med människor och detektering av jordstrålning hänvisar jag till König och Betz undersökningar (König/Betz, 1989). Det vore mycket enklare att diskutera jordstrålning i fall den var vetenskapligt belagd. Då skulle en grundfrågeställning bli  ”Jordstrålning existerar men utnyttjades den i forntiden? ”. Eftersom jordstrålning dock inte är vetenskapligt belagd borde den korrekta frågan blir ”Om jordstrålning existerar, utnyttjades den i forntiden?”. Då jag här ska beskriva  jordstrålningsforskningens teorier utgår jag dock från det perspektiv som råder inom denna d v s att jordstrålning existerar.

 3 Jordstrålningens fysiska och mentala påverkan

I detta avsnitt ges grundläggande information om jordstrålningens utformning, olika energinät, utbredningsmönster och mätutrustning.

 3:1 Definitioner av jordstrålning och mätutrustning

Följande definitioner kommer från olika jordstrålningslitteratur. De följs av en del kommentarer men ska främst ses som begreppsförklaringar för vidare förståelse av texten. Definitionerna visar även på likheter och olikheter i synsätt som finns inom jordstrålningsforskningen:

- Jordstrålning ses som olika sorters energifält med linjer och korspunkter som enligt slagrutegängare kan kännas av med någon form av slagruta. Slagruta är samlingsnamnet för Y-formade klykor eller vinkelpinnar/pekare som hålls med båda händerna av en slagrutegängare/rutgängare. Exempelvis vrids pekarna utåt vid ett s k positivt fält och inåt vid negativt. Även en pendel kan användas och hålls då i en hand. Jordstrålningen påverkar inte själva slagrutan utan rutgängarens undermedvetna som sänder signaler, omedvetna nervimpulser vilka orsakar mycket små muskelrörelser i handlederna. Detta leder till att slagrutan vrids. Slagrutor och pendlar är alltså bara förlängningar av människans  händer. Människan kan ses som mätinstrumentet som känner av jordstrålningen och slagrutan som en visare som ger utslag. Utan någon människa förblir slagrutan stilla även om det finns jordstrålning i marken under. Vid mätning tänker rutgängaren på den typ av strålning som önskas mätas och  markerar sedan platser där utslag fås, tills ett mönster visar hur linjerna går (Hamilton, 1986, Mattsson, 1991). Denna uppsats behandlar inte i någon stor utsträckning slagrutans tillförlitlighet eller de olika försök som gjorts för att undersöka dess pålitlighet. För studier av detta hänvisas till König/Betz, (1989), Groth, (1996), Magnusson (1998), Malmborg (1997),  Neumüller, (1991, 1995), Silver, (1991), samt Slagrutans hemsida. För vidare upplysningar, se referenslistan.

 - Slagrutan kom troligen till Norden på medeltiden med tyska bergsmän som försökte använda den vid malmletning. ”Ruta” är tyska ordet för spö, vidja och slagruta kan översättas med ” ett spö som slår”. Det kallas att slagrutan slår när den ändrar position. På  landsbygden i norra Sverige, Norge och Finland ska metoden ha använts rikligt på 1950-60 talen och även inom flera företag och yrkesgrupper idag ska slagrutan användas inofficiellt som ett komplement för att detektera vattenådror, håligheter i berg, ledningsrör, kablar etc (Mattsson, 1991). En del personer gör gällande att slagruta fortfarande används framgångsrikt vid huskonstruktioner i delar av Östeuropa som Polen och Ryssland. för att  undvika att bygga hus eller ladugårdar på platser där  det går att hitta jordstrålning, bergssprickor eller vattenådror (Lind, 1994).

 -         De energinät som ska ha stor utbredning och påverkan och därför ofta mäts, är Curry- och Hartmann-näten. Benämningarna kommer efter två läkare: Manfred Curry och Ernst Hartmann som under 1950-talet la fram teorier om nätens utformning. Näten ska ses som tredimensionella tunna ”väggar” och ska kunna registreras inte bara vid markytan utan även uppe i luften, nere i gruvor, över sjöar och hav. Styrkan, rutstorlekarna och förekomsten verkar dock geografiskt variera d v s ibland ska det finnas en dominans av en typ av jordstrålning eller så är nätet förvridet eller sammanpressat (Hamilton 1988). Rutornas storlek, bandbredd och nätets riktning varierar således men brukar för Hartmann-nätet sättas till 2 x2,5m stora rutor, 20 cm breda band och en NS-ÖV riktning med en avvikelse på 10-15° från norr. För Curry-nätet med sitt diagonala rutmönster blir motsvarande värden: rutstorlek ca 4 x 4 m, bandbredd 20-80 cm och riktning NÖ-SV. Där Curry-linjerna korsar varandra bildas det ”Curry-kryss”. Positiva sådana ska vara bra för uppladdning och ge energi. Negativa kryss ska däremot ta energi från djur, växter eller människor som vistas i/på detta kryss (Mattsson, 1991). Det finns teorier om många andra jordstrålningsenergier, bl. a jordpuls. Dessa linjer ska med en liten avvikelse korsa varandra i NS och OV. De byter polaritet (pos/neg laddad energi) med jämna intervall och bredden av linjerna påverkas av månens olika faser (Hamilton, 1988).

 -Jordstrålning föreslås, trots namnet, delvis vara celest strålning d v s kosmisk strålning som reagerar med terrest strålning (från jorden) och antar olika mönster beroende på förändringar under jordytan som sprickbildning, stora vattenflöden eller olika sammansättning av berggrunden. Detta skulle kunna vara en del i förklaringen varför olika former av jordstrålning lär förekomma och/eller dominera inom olika geografiska delar. Jordklotet utsätts för kosmisk strålning och jordens ”svar”, jordstrålningen, skulle då kunna vara reflekterad kosmisk strålning. Sten av granit skulle kunna fungera som ”reflektorer”  p g a sin kristallstruktur av kvarts och kisel. Med detta synsätt skulle Curry- och Hartmannäten kunna vara kosmisk strålning som får bestämda riktningar p g a jordens massa vilken till största delen består av kisel (Israelsson, 1995).

 - Jordstrålning antas ofta bestå av ett komplext system av många obekanta storheter. Oenighet råder om det är någon inblandning av elektromagnetism eller gravitationskraft samt om förändringar i dessa beror på  bergssprickor, underjordiska håligheter eller på olika tätheter i berggrunden etc. (Lind, 1994, Mattsson 1991). Mätningar av elektricitet, magnetism och radioaktivitet utförda på platser där jordstrålning sägs kunna uppmätas, uppvisar dock inga skillnader gentemot omgivningen (Carlesten, 1999).

 - Arne Groth förespråkar en ”matematisk modell” för slagrute- och jordstrålningsområdet. Groth har arbetat på Försvarets forskningsanstalt samt har över 20 års erfarenhet av att gå med slagruta. Han lägger ofta fram nya formler och matematiska samband mellan olika jordstrålningstyper, deras frekvensers förhållande till varandra och deras resonans till andra föremål på jorden och i universum. Groth har konstruerat en frekvenstrappa där frekvenserna för olika former av jordstrålning ligger inordnade i ”trappsteg” med en bestämd matematisk konstant mellan sig (Groth, 1996).

 - Varför reagerar vissa människor starkare?

Enligt en teori kan människans egen energiutstrålning (auran) reagera med kontakt med andra energier i omgivningen. Människor som är känsliga för att detektera jordstrålning ska därmed ha en större aura och det ska uppstå en slags interferens, en störning och en förstärkning av ”energivågorna”. Att energier och strålning av olika våglängder interfererar med varandra är fysikaliskt bevisat genom försök men vid dessa har strålningstypen varit känd och man har utifrån detta kunnat konstruera en mätsituation där interferensen syns tydligt och kan registreras. Detta kan man dock ännu inte med jordstrålningen (Mattsson, 1991).En liknande tanke finns om biointerfererande fält, att rutmönster ska uppstå vid interferens mellan två eller flera frekvenser hos olika energifält i naturen (Deurell, 1995:2, även bild Mattsson, 1991:180).

 4 Hur utnyttjar förespråkarna jordstrålningen i sin tolkning av forntiden?

För att förstå de tolkningar som jordstrålningsförespråkare gör av forntiden behöver man veta vilka teorier de har om forntidens folk och hur de ser på jordstrålningens roll i forntiden. Det är även bra att veta hur mätförfarandet har gått till, vad man har mätt på , hur man har sett på resultatens antagna betydelse för forntiden samt dess föreslagna betydelse för arkeologin idag.

 4:1 Mätförfarandet

Jordstrålningsförespråkare går med slagruta eller pendel på fornlämningar. De söker efter mönster att hänföra till förekomst och ett forntida utnyttjande av energilinjer och gitternät. Det kan vara svårt att mäta objektivt om man känner till tidigare rutgängares resultat och man vet vad man ”bör” hitta men flera utövare säger sig oberoende av varandra ha fått samstämmiga resultat då de mätt på samma fornlämning, även om varierande, subjektiva resultat är vanliga. Mätningar görs på bl. a: gravhögar, skeppssättningar, domarringar, treuddar, labyrinter, kultplatser, husgrunder, kyrkor, megaliter, megalitgravar och runstenar. Nedan visas tankar och teorier som finns inom rörelsen och som rör forntidsmänniskans relation till jordstrålningen. Använda rubriker och frågor är relevanta då en jordstrålningsforskare bildar teorier om forntiden. 

 4:2 Föreställningsvärld, jordstrålning och naturmystik

Tankar om naturmystik lär ha funnits i alla tider och sammankopplats med hälsa, kult och riter. Ur jordstrålningssynvinkel hänger dessa starkt ihop: ur naturen hämtade man kraft och kunskap men där fanns även krafter och energier man inte kunde besegra. Franske medicine doktorn Nostradamus (1503-1566) uttrycker sina senmedeltida erfarenheter på området enligt följande: ”När du är på en plats och inte mår bra kan det kanske bero på människorna du är tillsammans med. Men kanske är det platsen i sig som är ohälsosam. (- - -) Du kan inte återhämta dig där och kommer bara att bli sjuk, därför att från jorden strålar vissa krafter som inte stämmer med dig. (- - -) Där plantor vissnar bort och djuren är frånvarande, där ska du inte heller bo.” (Mattsson, 1991).

 En diskussion om jordstrålningens eventuella betydelse som en nutida folktrorörelse kopplad till naturmystik och företeelsen sedd ur ett religionshistoriskt perspektiv är intressant. Dock ges det inte plats för en sådan diskussion i denna uppsats utan jag hänvisar till Pia Andersson (1998a, b) och Henry Malmborg (1997).

 4:3 Forntidens folk sedda ur jordstrålningsperspektiv.

Ett forntida folks tankevärld är en av grundpelarna till hur de konstruerade sina samhällen, placerade sina gravar o s v. I denna tankevärld ingår kultföreteelser som gudar, förfädersandar, tanken på flera liv, skyddandet från onda makter, ja hur de i sinnet uppfattade världen. Frågan ”hur kan forntidens folk ha tänkt?” bör alltid ställas generellt och i detta fall vara kopplad till deras eventuella tankar om jordstrålning. De jordstrålningsforskare som studerar fornlämningar, lägger stor vikt vid sambandet mellan jordens energier och formandet av de forntida samhällena. Forntidsmänniskans kapacitet och kunskap inom jordstrålning, astronomi, geometri etc. ses som välutvecklad. Man är dock oense om ifall detta var allmän kunskap eller förbehållen en speciell grupp i samhället. Flera förespråkare talar dels om en allmän kunskap som utnyttjades vid byggandet av det egna huset och dels om en kunskap som de ceremoniella ledarna hade och utnyttjade i kulten. Andliga ledare tros ha haft stark kontakt med jordstrålningen. Dessa skulle, genom sin roll som schamaner, ha utvecklat en inneboende sensibilitet för energierna, eller efter intagandet av stimulerande medel tyckt sig ha haft en ökad känsla för var i naturen det fanns kraft och hur den skulle utnyttjas. Fornmänniskan tros ha uppfattat jordstrålningen som en stark naturkraft, en gudakraft, eller en kraft som hade samband med förfäderna. Det ses som troligt att jordstrålningen sattes i förhållande med det övernaturliga, det rituella och med andevärlden.

 Sammanfattningsvis anser förespråkarna således att jordstrålning var en del av den forntida tankevärlden, att forntidens folk kände till och utnyttjade jordstrålningen. Denna skulle haft betydelse inom ett flertal områden och starkt styrt samhällets utformning och människornas föreställningsvärld. Gravar och byggnaders konstruktion ska i hög grad varit kopplade till olika jordstrålningslinjers positioner i naturen och linjerna ses både som naturliga och som skapade av människan. Teorier gjorda utifrån detta synsätt kan enligt jordstrålningsanhängarna leda till ett vidgat perspektiv vid arkeologiska utgrävningar .

 4:4 Forntida teknik

Jordstrålningsförespråkare tror att det fanns stora kunskaper inom matematik, geometri och astronomi under forntiden. Dessutom skulle jordstrålning varit en av de tekniker som använts vid uppförandet av byggnader och kultplatser runt om i världen. Jordstrålningsforskare betonar gärna en ”högteknologisk” del av forntiden och lägger fram teorier om hur och varför stora monument har byggts där de står och hänvisar till konstruktioner som Stonehenge, New Grange, pyramiderna etc. (von Däniken, 1991). Jordstrålningsforskare är övertygade om att stenar och platser ligger på korspunkter av olika jordstrålningslinjer, skapade respektive naturliga och att det är energilinjerna som ger upphov till det inbördes placeringsförhållandet.

 Ur dagens perspektiv är det  dock omöjligt att säga vad som var känt och /eller relevant i forntiden. Deras tanke – och föreställningsvärld var troligen mycket olik vår och många av deras kunskaper låg inom andra områden än vad vi studerar idag. Vi kan inte objektivt värdera de eventuella kunskaper som fanns då, eftersom vi dels färgas av våra egna erfarenheter från vår tid och dels för att vi inte känner till deras syn på livet och vet vad som var dåtidens normala kunskapsnivå.

 4:5 Hur ska forntidens folk ha utnyttjat jordstrålningen?

Bronsålderns högar kan enligt vissa jordstrålningsforskare liknas vid stora ”batterier” med positiv och negativ energi. Högarna anses ofta ingå i större system och vara ”parallell- eller seriekopplade”. Liknande teorier finns om megalitgravar som ex Karleby-megaliterna. (Hamilton, 1986). Linjer ska stråla ut till andra monument likt ett nät för kraftöverföring (Hamilton, 1988). Hamilton har flera teorier om energiernas syfte. En del av dessa teorier ser Hamilton som reella, t ex att energin kunde hållas lagrad i och släppas ut från en gravhög. Andra teorier, som själavandringen belyser mer en livsåskådning som enligt Hamilton kan ha varit möjlig i forntiden. Nedan följer en del av Hamiltons och andra jordstrålningsförespråkares  teorier:

 - megalitgravarnas syfte var att ”suga upp” jordens energier. Uppgenererade krafter i kammaren skulle bevara de avlidnas ande tills den dag  då den dödes själ var  redo att lämna sin gravkulle för att ta boning i en ny kropp (återfödas) eller i någon slags himmel (Hamilton, 1988). I det vardagliga livet ska man  utnyttjat vetskapen om jordstrålning vid ex husbyggande för att slippa vistas i energifält med dålig inverkan på ex hälsan (Neumüller, 1990), eller för att skapa ett fält som gav harmoni inne i byggnaden (Israelsson, 1996, Silver, 1991). I gravhögar kan energin ha riktas spiralformigt in mot centrum, så att en stor ”virvel”av energi bildats. Denna kunde blockeras eller släppas ut. Vid utsläpp skulle energin ge kraft och hjälpa den döde till ett nytt liv, d v s sända den dödes själ/energikropp upp till högre makter. Genom att bygga högar och lägga ut stenar i landskapet ska man ha påverkat jordenergin. Energin ska ha kunnat förstorats och stärkts (se 4:7). En teori är att energin tillsammans med ceremoniernas begivenheter skulle ge ny energi åt landet, folket och naturen som en slags fruktbarhetsrit. Genom energin kan forntidsmänniskan trott att de kunde kontakta eller få orakelsvar från den avlidna personens själ som efter energiutsläppet skulle befinna sig hos gudarna eller dyl. (Hamilton, 1986, 1997).

 - Placeringen av stenar och stenkretsar runt en gravhög var viktig. Vissa stenar ska ha samlat in stora utifrånkommande energier, s.k. leylinjer och riktat dem till ex en gravhög. Bautastenar/ menhirer kan enligt Hamilton haft denna roll. Andra stenar ska ha lagts i energinäten på platsen för att  manipulera energin. Ville man avleda, splittra upp och sprida en kraftig energilinje ska man ha lagt granitstenar, prismor/avledare, bärnstenar etc i energilinjen (jämför ljusets uppbrytning då det träffar ett glasprisma). På detta sätt kan man ha velat leverera styrka till gravhögen inför begravningar eller ceremonier (Hamilton,1988).

 - Meningen med starka energifält i och runt gravar kan också ha setts som ett skydd åt förfädersandarna mot inkräktare eller gravplundrare. Inte för att energierna fysiskt kunde stoppa obehöriga men tankar om krafternas förbannelse kan ha funnits. Man kan därmed ha velat samla energi för att utnyttja den i annat än goda syften. Det kan ha varit vanligt med ritualer där man försökte få skadlig energi att riktas mot sina fiender.

 4:6 Hur ska jordstrålningen ha avbildats?

Enligt dagens jordstrålningsförespråkare avbildade forntidens människor krafter, energier och pulser på olika sätt och för olika ändamål. Detta skulle kunnat vara ett sätt att försöka materialisera kraften och göra den tydligare i både vardagslivet och i det rituella landskapet. Hamilton (1988) redovisar en del av de funderingar som finns kring detta. Jordpulserna kan ha liknats vid en slingrande orm och ett energicentrum som en spiral vilken kanske också var en stilisering av en (ihoprullad) orm. Då runstenar sägs stå i en korsning av två energilinjer och ormen är vanligt förekommande på runstenar, skulle denna kunnat symbolisera och visa på den starka kraften som dolde sig under marken.

 Då jordstrålningen ska ha kunnat ledas av, hejdas eller brytas upp i strålar, ser man från jordstrålningshåll likheter mellan dessa uppkomna mönster och konstruerandet av mönster som koncentriska cirklar eller stjärnmönster. Dessa mönster finns på stora stenmonument runt om i världen men även på mindre föremål som skivan i Trundholmsvagnen, Balkåkra-trummans översida och på hällristningar, vapen och smycken. Ceremoniella föremål med spiral- och cirkelmönster kan enligt förespråkarna ha varit ”kartor” som visade var på kultplatsen som kraften fanns och hur den såg ut där. Att mönstren finns på stora fasta fornlämningar, utplacerade i naturen kan enligt förespråkarna tyda på att forntidens folk där tyckt sig kunna mätt upp starka energilinjer och platsen blev ”laddad” även ur rituellt avseende. Det blev en plats för ceremonier, offer till gudarna eller platsen för en viktig persons grav. Då det gäller mindre föremål kan spiraler, stjärnor och cirklar tyda på att dessa sågs som energisymboler genom vilka man hoppades få extra kraft , livsenergi, fruktbarhet, sjukdomsbot. Teorier finns om att detta med energisymboler från början säkerligen var något förbehållet en exklusiv skara av folket d v s schamaner eller dylikt men att brukandet av symboler sedan spred sig allt mer och användes utanför de cermoniella kretsarna för att till slut bli ett mode uppvisat genom bronsålderns stora spiral- och stjärnornamentikstilar (Hamilton, 1997).

 Sahlqvist (1990) har också studerat astronomiska symboler. Han ser en koppling mellan astronomi och landskapsgeometri där astronomiska symboler, ex solen ska ha använts vid konstruktion av stora geometriska system men även avbildats som geometriska mönster på föremål. Som exempel framhåller han dekoren på Balkåkratrumman. I denna dekor tolkar han in solen uttryckt av de radiellt löpande ”strålarna” och de nedersta ornamenten tolkar han som solkors. Han tar även upp Trundholmsvagnen och dess koncentriska cirklar och mönster av trianglar som ett exempel på solkult och därmed styrkes de astronomiska anknytningarna. Det är dock inte bara Sahlqvist som har valt dessa föremål för att styrka sina teorier, även inom jordstrålningsforskningen ses de som bra representanter för den egna tolkningen. Hamilton (1986) använder Trundholmsskivan i sin teoribildning enligt följande:

Mönstret på Trundholmsvagnens skiva skulle kunna visat jordpulsernas rörelser inom ett cirkelformat fornminne, ex en stenring.eller en gravhög. Jordpulserna skulle ”avlästs” med hjälp av en pendel vars rörelseschema blev avbildningen av pulsernas rörelser och det mönster som ornerades in på skivan. Spiralslingan skulle kunna motsvara stenarna i en domarring vilka enligt Hamilton har omväxlande positiva och negativa laddningar. I mitten finns en fördelarsten som sprider ut pulserna och ger det ett karaktäristiskt mönster. Fördelarstenen ska kunna leda ut energin från högen i en stjärna av strålpulser eller låta pulserna rotera inåt i en stark virvelspiral och om det var synligt,  skulle det kunna se ut som spiral-koncentrationen i Trundholmsskivans mitt. Skivan ska, som ovan nämnts, kunna ha varit en ”karta” som visade hur kraftlinjerna såg ut på kultplatsen. 

 Som pendel vid tillfällen likt det ovan har föreslagits ett skifferhänge. En lina ska ha trätts genom dess borrade hål och det  ska sedan ha kunnat pendla i olika riktningar (Israelsson, 1996a). Arkeologer har dock visat att skifferhängena är från  sen-neolitikum (2300-1800 f Kr) och således inte samtida med Trundholmsskivans bronsåldersdatering (Orrling, red., 1991)

 4:7 I hur stor grad ska människorna ha skapat och påverkat energilinjerna?

Kortfattat ska skeppssättningar och domarringar ha placerats så att de antingen utnyttjade eller manipulerade den befintliga jordstrålningen för att skapa miljöer som underlättade för kommunikation med förfäderna och andevärlden eller gav hälsa, skydd, harmoni eller tur (Hamilton, 1988). De som anser att olika slags energinät går att lokalisera, brukar också ha en uppfattning om hur mycket näten ska ha kunnat manipulerats. De flesta jordstrålningsanhängare verkar tro att det finns både naturliga och skapade/manipulerade energilinjer. Ett manipulerande av energin behöver inte vara att styra iväg den, utan stensamlingar, som i gravar, ska kunna påverka kraftfältets mönster så att olika laddade fält bildas. Många anser att man i större anläggningar som hus och stensättningar byggt in viktiga och starka jordstrålningslinjer (Israelsson, 1996 ). Dock är inte alla jordstrålningsforskare eniga om vilket syftet skulle varit med detta (Lind, 1994).

 Silver (1991 ) anser inte att forntidsmänniskan lagt monument i speciella, starka, naturligt uppkomna kraftcentra, utan att olika mönster och strålar bildats runt konstruktionerna p g a deras placering i och inverkan på de befintliga energinäten. Frågor om vad som kom först --stenkonstruktionerna eller kraftcentrumen och därmed huruvida människan ”skapat” och styrt jordstrålningen och hur medvetet detta har gjorts, är frågor som jordstrålningsanhängare har olika teorier om. De vanligaste företeelserna som brukar diskuteras inom dessa frågor är ley-linjer och linjers sträckning inuti fornlämningar:

 - Ley-linjer: En engelsk affärsman, Alfred Watkins studerade på 1920-talet vad han såg som energilinjer vilka gick genom landskapet och som skulle förbinda olika fornminnen. Han kallade dessa för ley-linjer (led-linjer) och han hittade ley-punkter d v s punkter genom vilka ley-linjer kunde passera . Dessa punkter var enligt Watkins gravhögar, domarringar, skeppssättnngar, stora resta stenar, kultplatser och kyrkor som senare byggts på dessa platser . En ley-linjer kan sägas vara en förbindelseriktning mellan heliga platser, stenar eller byggnader i forntiden. Dessa linjer ska kunna gå över mycket långa avstånd t o m över vatten till andra kontinenter, och passera alla viktiga fornlämningar i världen som såväl pyramiderna i Egypten, megaliterna i New Grange, stenarna i Carnac och Stonehenge som flera av Sveriges skeppssättningar och gravhögar (von Däniken, 1991:236 ff). Ley-linjerna är som sagt omdiskuterade bland jordstrålningsforskare eftersom man är oense om huruvida linjerna är skapade eller naturliga, om de verkligen kan gå över så långa sträckor och om de böjer av eller inte (Hamilton, 1988). Oavsett ifall linjerna ses som naturliga eller skapade finns en problematik i förklarandet som gäller hur människor i olika världsdelar ska ha kunnat hitta samma starka världsomspännande ley-linje och bygga monument på denna. Detta ska dessutom skett i olika tidsperioder men trots detta ska människor i hela världen, enligt jordstrålningsförespråkare, ha haft samma idé om att förlägga sina viktiga konstruktioner i linjerna.

 - När de gäller ”lokala” linjer, på ex ett gravfält blir det ett annat resonemang. Här tror Hamilton och flertalet andra förespråkare att stenarna lagts i ett befintligt, av naturen skapat jordstrålningsnät och påverkat dess struktur så att olika mönster bildats. Jordpulsen ska vara en energi som manipuleras mycket då en skeppssättning läggs i dess energilinjer. Det erhållna mönstret ska vara ett rutmönster av kraftlinjer som fyller upp hela området innanför stenarna. Hamilton gissar på att funktionen av detta skulle vara att erhålla en ”laddad” kultplats. Rutmönstret ska ha skapats genom att en inkommande jordpulslinje gått via ett prisma/ en fördelarsten och därefter brutits och reflekterats genom skeppssättningen. Stenarna som kallas prismor/fördelarstenar brukar vara flata och ligga en bit utanför skeppssättningen, därav även namnet ”utombordare” (Hamilton, 1986). Det finns många andra mönster som sägs kunna uppmätas inom skeppssättningar och andra stenkretsar. Vissa fornlämningar eller del av dessa sägs oftare än andra stå ex på ett Curry-kryss. Dock har för få människor ännu mätt på för få ställen för att  man ska kunna göra något ”schema” över samstämmigheten.

 5 Olika  synsätt

Det faller sig naturligt att jordstrålningsforskare och arkeologer har olika syn på forntiden och dess lämningar. Trots dessa olika teorier, metoder och perspektiv bör det vara meningsfullt att vara öppen inför områden där det kan vara möjligt att dra nytta av varandras kunskaper. En del fall har tidigare tagits upp i texten och nedan visas fler exempel på hur fornlämningar kan upplevas ur jordstrålningssynvinkel. Jordstrålningsförespråkarna benämns här med ”rutgängare”.

 5:1 Rutgängarnas syn på fornlämningar

Ett exempel på hur en rutgängare studerar fornlämningar och dess omgivningar illustreras med ord från rutgängaren Bo Israelssons undersökning av fyra stenringar vid Ängakåsen i Skåne. (Ängakåsen ligger söder om Kivik  i närheten av Kiviksgraven/Bredarör, Mellby socken): ”Ring 1 och 2 hade samma funktion (gravhögar), men den första hade ett negativt curry-kryss och den andra ett positivt sådant i centrum. Genom muskeltest klarade man ganska snart ut att ring 1 var avsedd för kvinnor och ring två för män. Men i vilket sammanhang? På den frågan var det endast tio av de känsligaste medlemmarna som kunde ge svar. Man kände separationsångest, aggressivitet, sorg men också positiva känslor och styrka (- - -). När så frågan till pendeln ställdes om detta var platser för initiationsriter blev svaret ja. Ring 3 hade en betydligt mer komplicerad karaktär. (- - -) Man fann istället inom ringen en positiv pelare (spiralformad energisamling), en negativ pelare och en blandad. (- - -) Vilken var ringens funktion? Åter fick vi ta de känsligaste deltagarna till hjälp. Svaret blev att denna ring var en ceremoniplats inför en begravningsritual. På den positiva pelaren ställdes manslik, på den negativa kvinnolik och på den positivt/negativt blandade pelaren placerades barnlik” (Israelsson, 1996b:12, min kursivering).

 Uppgifter som de ovan går inte att mäta objektivt eller utvärderas vetenskapligt då de bygger på högst subjektiva känslor som personer fått då de besökt en fornlämningsplats. Dessa upplevelser ses av jordstrålningsanhängare som något positivt och som de tycker att arkeologer borde dra nytta av vid sina undersökningar. 

 5:2  Gamla kultplatser

Detta avsnitt berör främst två personers forskning om kyrkor på gamla kultplatser, Leif Sahlqvist, arkeolog och Bo Israelsson, ingenjör och slagrutegängare. Sahlqvist har inte lagt fram några teorier om jordstrålning, utan har ett landskapsgeometriskt perspektiv på placeringen av tidigmedeltida kyrkor över gamla kultplatser i västra Östergötland. Israelsson har med slagruta undersökt liknande platser på Österlen i Skåne. Även om dessa två personer inte har undersökt samma geografiska område används deras arbeten här för att visa på hur olika det går att tolka samma sökta fenomen (placerandet av kultplatser). Arbetena kommenteras bl a med funderingar från andra forskare och från min sida. 

Båda undersökningsområdena ligger på bördig jordbruksmark men tack vare kyrkorna kan eventuella underliggande förkristna kultplatser ha bevarats. Sannolikt har de i så fall skadats vid kyrkornas uppförande och det är p g a  kyrkorna svårt att studera själva kultplatserna. I detta fall är det dock placeringen av dessa kultplatser som är intressant och de finns ju kvar då läget för varje sådan plats enligt Sahlqvist och Israelsson är ungefär samma som kyrkan ovanpå.

 Sahlqvist (1990) vill visa att tidigmedeltida kyrkor, med underliggande hedniska kultplatser, varit en del av ett stort forntida geometriskt system, d v s ingått i en landskapsgeometri vilken är synlig än idag. Sahlqvist har denna  arkeologiskt komplicerade teori om orsaken till platsernas inbördes placering men ser dock inget samband mellan fornlämningarna och jordstrålning vilket Israelsson (1996a) gör. Sahlqvist tror att forntidsmänniskorna har velat skapa ett mini-universum nere på jorden med hjälp av landskapsgeometri. Platsernas inbördes relationer till varandra ska inte ha uppkommit av en slump och vid de avancerade beräkningarna som Sahlqvist har utfört  på området, mätte han upp 105 linjer med geometriska och matematiska samband mellan 15 kult/kyrkplatser i Östergötland (Sahlqvist 1990:11). Han har även hittat geometriska formationer som han kallar för ”nav”, vilka har haft en speciell, troligen kultisk plats i sitt centrum. De linjer Sahlqvist har dragit upp är geodetiska linjer, d v s de går den kortaste sträckan mellan två punkter på jordytan och menar att även forntidsmänniskan skulle gjort så. Människorna som anlade kultplatserna ska ha utfört denna form av landskapsgeometri med hjälp av stora kunskaper i geometri, astronomi, matematik etc. Ett liknande resonemang  har Lars Blomqvist, arkeolog, men han riktar in sig på megalitgravar, främst gånggrifter, på Falbygden i Västergötland. Han redogör likt Sahlqvist för beräkningar som bygger på förekomsten av bl. a liksidiga trianglar, likbenta trianglar, cirklar, räta linjer, återkommande mått och längder och ”det gyllene snittet” mellan fornminnena. (Blomqvist, 1989:138ff, 1991). 

 Sahlqvists och Blomqvists teorier om systemens utformning, med en medveten planerad landskapsgeometri i grunden, skapar många frågeställningar som Varför ville man ha så stora geometriska system? Vilka kunde dra upp dessa raka linjer ”över stock och sten” utan att någonsin kunna se området ovanifrån och ha möjlighet att korrigera sträckningarna? Vad för slags platser, innan kyrkornas tid, behövde ett sådant geometriskt system mellan sig? Landskapsmönstret och en del av dessa frågeställningar kan också studeras ur ett  jordstrålningsperspektiv och får då andra förklaringsmodeller men bygger på samma tanke om att forntidsmänniskan väldigt medvetet har konstruerat olika system och mönster. För jordstrålningsdiskussionen gäller det naturligtvis att utgå från att någon form av jordstrålning har funnits och utnyttjats inom området. Med denna utgångspunkt kan flera intressanta kommentarer ges till frågorna ovan.

 De förmodade kult/kyrkplatserna ligger oftast flera kilometer ifrån varandra och ett enbart estetiskt motiv avfärdas både av Sahlqvist (1990) och Israelsson (1996a) p g a svårigheten att från marken uppfatta de tänkta geometriska figurerna. Idag har vi möjligheten att studera områden från luften och det går lättare att bilda sig en uppfattning om hur stora geometriska system ser ut men det kan ändå vara svårt att se hur olika fornlämningar i terrängen ligger placerade i förhållande till varandra. (Flygarkeologi, 1984). Formerna kan ha varit tänkta att bara vara kända för speciellt utvalda personer som schamaner och anläggarna men detta förklarar inte placeringen eller tekniken. Jordstrålningsförespråkare, som Israelsson (1996a), tror på teorier om att  geometriska formationer skapats bl a  med hjälp av jordstrålningslinjer. En van rutgängare skulle ha kunnat staka upp en rät linje genom varierande terräng genom att följa en stark , rak jordstrålningslinje. Energilinjerna kan enligt rutgängarna ha förbundit kultplatser i utkanten av ett ”nav-område” med den speciella förmodade rituella platsen i centrum. Man kan ha tänkt sig att energierna från ”satellit-kultplatserna” skulle stråla inåt och ladda upp central-kultplatsen inför en större ritual eller så kan man ha tänkt sig det omvända, att högen i mitten förfogat över en stor mängd energi som radiellt skulle stråla ut och ge kraft och ”liv” till ytterområdena och de riter som förekom där.

 En tanke är att människor, styrda av en schaman eller dylikt kan ha ledsagats längs energilinjerna och antingen samlade och tog med sig dess energi till kultplatserna eller laddade upp sig själva genom att gå längs linjerna (Lind, 1994). Det är möjligt att dessa energistråk varit omarkerade just för att endast de med ”den rätta förmågan” skulle kunna leda processionstågen vid ceremonierna. De kan dock också ha varit markerade med stenar som i senare tider flyttats bort p g a uppodling och liknande eller så kan markeringarna ha varit gjorda av något förgängligt material, förslagsvis trä, vars stolphål  har försvunnit. Från jordstrålningshåll finns teorier om att stensträngar ska ha lagts som energisamlare vilka skulle leda energin till viktiga rituella platser som gravar och kultplatser d v s stensträngarna skulle vara materialiserade jordstrålningslinjer (Pharmasson, muntl. medd, mars 1999). Även inom arkeologin har stensträngarnas användning och betydelse givits ett flertal tolkningar. På senare tid har de tillskrivits mer symboliska funktioner, ett sätt att ”binda samman” gårdarna med förfädernas gravar och inte enbart som odalmarkering eller fägata (Cassel, 1998).

 Bo Israelsson  har gått med slagruta i och runt kyrkor på Österlen i Skåne. De flesta kyrkorna med  ursprung från 1100-talet, ligger enligt hans studier på förkristna kultplatser. Dock inte efter något konstruerat geometriskt system utan dessa ska vara orienterade efter Hartmann-systemet, d v s det rutnätsystem av energilinjer i naturen som ska ligga nära en öst-västlig riktning. Han har studerat kyrkornas byggnation och hur jordstrålningen har utnyttjats i byggnadskonstruktionen och hur man ska ha utnyttjat de energier som fanns på kultplatsen. Kyrkorna ska ha byggts på ett sådant sätt att ett positivt energifält skulle skapas inne i kyrkan. Detta ska ha uppnåtts genom samma princip som vid stenkretsar och dyl, d v s att lägga en sluten stenrad i Hartmann-rutnätet  (90° ±20° ). Då ska ett positivt fält skapas innanför stenformationen. Stenraden motsvaras i kyrkornas fall av grunden. Stenpelare/pilastrar utan bärande funktion ska ha placerats i Hartmann-nätets korspunkter för att fördela energin ut i diagonaler så hela rummet blev laddat. Den omslutande byggnaden fungerade som en resonanslåda och förstärkte energin genom reflektering.. Genom konstruktionen längs energilinjerna skulle kyrkorna dessutom bli stabilare. Speciellt viktig var energin strax framför altaret, där prästen stod. Där skulle det finnas ett positivt Curry-kryss så prästen blev ”uppladdad” och kraftfull under sin predikan. Enligt Israelsson sammanfaller denna punkt oftast med platsen för ett offeraltare eller dyl hos den underliggande förkristna kultplatsen (Israelsson, 1996a).

 5:3 Byggande av hus

Även vid byggande av bostadshus och ladugårdar ska man enligt jordstrålningsforskare byggt så att energierna letts utanför eller till vissa platser av huset (Hamilton, 1986). Mätningar av jordstrålningslinjer har gjorts bl. a i Mogetorp i Södermanland. Boplatsen där tillhör stenålderns Vrå-kultur och är ca 5300 år gammal och  husgrunderna ska enligt slagrutegängare ligga orienterade efter Curry-nätet och så att  linjerna har gått inne i väggarna (Neumüller, 1990). Sven Lind, civilingenjör i elektroteknik började studera jordstrålning 1984 och har gjort mätningar på hus på Birka. Enligt Linds mätningar ligger husen där orienterade parallellt med jordstrålningslinjer (Lind, 1994).   

 Åsikten att jordstrålningen utnyttjats vid husbyggen i forntiden kan mötas av en kritisk aspekt. Anhängarna av teorin säger sig ha funnit jordstrålningslinjer i hus från stenåldern och minst fram till 1700/1800-talet. Under denna flera tusen år långa period har husbyggnation, bebyggelse-sammansättning, natur, kultur, näringsfång, gravskick och religion ändrat sig. Föremål, praktiska som rituella, har bytts ut mot andra och man kan anta att det fanns ett mode både inom föremålsvärld och tankevärld. Det har med andra ord skett mycket stora förändringar. Är det då rimligt att anta att en kunskap om jordstrålning har bestått och vidareförts årtusendena igenom? Det vore märkligt ifall jordstrålningskunskaper ska  ha  bestått när allt annat har glömts bort eller förändrats med tiden.

 5:4 Jordstrålningsforskningens arkeologiska nytta, enligt förespråkarna

Sammanfattningsvis kan jordstrålningskunskaperna, enligt dess förespråkare användas till exempelvis följande:

 1a. Som hjälpmedel att lokalisera och avgränsa gravar etc., då dessa enligt jordstrålningsteorin ligger på platser med ökad positiv energi, vilken enligt jordstrålningsförespråkarna kan sökas upp med en slagruta.

 1b. Förstå gravars placering och utformning, se energisamband (linjer) mellan grav, stensättning, enskilda stenar och byggnader.

 2. Rekonstruera byggnaders riktning och avdelningar, trots att byggnadsmaterialet är försvunnet, genom att staka ut husväggarnas forna dragning i energilinjerna.

 3. Spara pengar. Då en utstakning av det aktuella området ofta är snabbare med slagruta, sparas pengar, tid och energi samtidigt som naturmiljön slipper grävas upp för mycket.

 6 Slutkommentar

En studie av  jordstrålningsforskares syn på fornlämningar är intressant  ur arkeologiskt avseende  bl. a eftersom de studerar   samma material  som arkeologerna, d v s forntida lämningar. Studiet av energilinjers sammansättning och förekomst kan förefalla ligga långt utanför arkeologins område men ändå kan det kanske finnas fördelar för arkeologin med att det utvecklas en vetenskaplig teori, metod och ett tekniskt mätförfarande gällande jordstrålning. Det stora intresset för jordstrålning och fornlämningar kan kanske medverka till ett ökat generellt intresse för arkeologi men då krävs det nog att arkeologerna är mer öppna för studier av dessa teorier och synsätt. Om man bestämmer sig för att studera jordstrålning kan man kanske så småningom komma fram till en vetenskaplig förklaring till varför vissa människor får så starka känningar runt fornminnen. Skulle det bli möjligt att strukturera upp mönster som funnits i forntiden och som forntidsmänniskan känt till, då skulle detta öppna upp för en mängd intressanta teorier, tolkningar och frågeställningar.

  

Referenslista

Andersson, P.,  1998a, Arkeologi i skymningslandet mellan religion och vetenskap- fringearchaeology ur ett religionshistoriskt perspektiv, B-uppsats i arkeologi, Stockholms Universitet.

Andersson, P., 1998b,  Fringearkeologi, kontextuella sanningar om forntiden- ett närmare studium av pseudovetenskaplig arkeologi,  C-uppsats i arkeologi, Stockholms Universitet.

Blomqvist, L., 1991, Stenåldersgeometri, avancerade beräkningar bakom gånggrifterna på Falbygden, Västergötland, Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening.

Bägerfeldt, L, 1993, Megalitgravarnas mysterium, Skuggor från Götalands forna historia.

Cassel, K., 1998, Från grav till gård, Romersk järnålder på Gotland, Stockholm.

Deurell, M., 1996, Spelet om det som faktiskt inte kan finnas! Gränsöverskridaren, Nyhetsbrev från Nätverket för gränsöverskridande Vetenskap, dubbelnummer 5-6, 1996.

von Däniken, E., 1991, Stenarnas mystik, Wahlströms.

Groth, A., 1996 tredje upplagan, Slagrutan avslöjar naturens matematiska hemligheter.

Hamilton, U. och  J., 1986, Jordpuls -Fädernas gåtfulla kraft, Karlstedts Bokhandel AB, Skövde.

Hamilton, U. och  J., 1988, Stenring -Fädernas glömda kunskap, Karlstedts Bokhandel AB, Skövde.

Hamilton, U. och J., 1997, Gryl -Fädernas urkraft, Cradle Publishing AB 1997.

Israelsson, B., 1996a, Kyrkobyggnadstradition i Skåne, Gränsöverskridaren, Nyhetsbrev från Nätverket för gränsöverskridande Vetenskap, dubbelnummer 5-6, 1996.

Israelsson, B., 1996b, Ängakåsen, Gränsöverskridaren, Nyhetsbrev från Nätverket för gränsöverskridande Vetenskap, dubbelnummer 5-6, 1996.

König, H.L. och Betz, H.-L., 1989, Erdstrahlen? Der Wünchelruten Report, Wissenschaftlicher Untersuchungsbericht, München. 

Lind, S., 1994, Jordstrålning - den bortglömda naturresursen, utgåva två, eget förlag, Stella dokument, Karlskoga.

Magnusson, B., 1998 Slagruta, vetenskap eller pseudovetenskap, uppsats i humanekologi, forskarkurs Vetenskap och Vetenskapshistoria, Göteborgs Universitet.

Malmborg, H., 1997, två uppsatser om slagruteproblematiken med koppling till religionsvetenskap, Göteborgs Universitet.

Mattsson, D., 1990, Jordstrålning, hälsa och forntida  vetande, Nyköpings Tvärvetenskapliga Bokförening.

Neumüller, T.,1991, Jordstrålning – vår hälsa och vår kultur, Eget förlag, Vevelsta.

Neumüller, T.,1995, På resa med pekare –mer om jordstrålning, Eget förlag, Vevelsta.

Norrman, J., (red.), 1984, Flygarkeologi, Gidlunds.

Orrling, C., (red.), 1991, Sten- och bronsålderns ABC, Statens historiska museum, Stockholm.

Renfrew, C och Bahn, P., 1996, Archaeology- Theories, Methods and Practice, Thames and Hudson Ltd, London.

Sahlqvist, L., 1990, Landskapsgeometri och astronomi i forntiden, Lunds Universitet.

Silver, K., 1991, Slagrutan som arkeologisk metod, Uppsala Universitet.

 

Otryckta källor

 Hemsidor på Internet:

 Carlesten, R.,1996-1999: http://robert.nu/slagruta/ 

 Slagrutans hemsida: http://www.algonet.se/~eneby/slagruta.htm 

 Framsidesbild: http://w1.522.telia.com/~u52202955/domarringsbygge.html

Muntlig källa

Pharmarsson, B., 1999-03-09, föredrag, Jordstrålningscentrum, Stockholm.  

 

JORDSTRÅLNINGSCENTRUM
SYNLIGGÖR DET OSYNLIGA !
Kontor:  
Stockholmsvägen 158,  187 32  TÄBY
Tel & fax:  08 - 510 110 25

E-postadress finns på vår förstasida.
www.jordstralningscentrum.se
 

Föredrag och kurser hålls centralt inne i Stockholm.

 

Åter till startsidan