Slagrute

Vi har från en slagruteman fått kopia av ett gammalt tidningsurklipp från 1947:

TEXTERNA:

Bildtext vänster:
Hovmarskalk Rudebeck prövar sin lycka som slagruteman.

Bildtext mitten:
Här finns det tydligen vatten! Åtminstone gör kronprinsens slagruta utslag.

Bildtext höger:
Det fodras visst kraftansträngningar för att handskas med slagrutan?

Artikeln (från 1947):
Vår kronprins är en demokratisk personlighet. Han drar sig inte för att - trotsande alla vedertagna representationslagar - vandra omkring med uppkavlade skjortärmar och byxben, när terrängen och temperaturen så fordrar.

H.K.H. är inte bara en uppskattad utställningstalare, utan också en välkommen gäst hos föreningar och sammanslutningar av de mest skilda slag. Alla vet ju att kronprinsen är intresserad för det mesta och knappast står främmande för något.

Som nu helt nyligen hos Svenska lax- och laxöringsföreningen, som har sitt centrum för sin försöksverksamhet vid Skogsmöllan i Skåne. Där deltog han kunglig höghet med liv och lust i elfiskeförsök, kaffeutflykter m.m. och visade sig synnerligen fackkunnig när det gällde lax och laxfiske.

I en liten paus passade fiskaren Axel Andersson på at lära ut konsten at gå med slagruta åt kronprinsen och hans uppvaktning, hovmarskalk Rudebeck och kommendörkapten Henning. Hur det hela tog sig ut framgår av bilderna.

Efter den i sommarvärmen ganska påfrestande exkursionen bjöds kronprinsen och hans uppvaktning på kaffe i "Rövarkulan", en vacker dalgång, som på sin tid besökts av andra kungligheter - Oscar I och drottning Josephine, som skrev sina namn på en sten där för något hundratal år sedan.

I vår tidning har slagrutefrågan debatterats med liv och lust. Nu kanske slagrutans vänner får Sveriges tronföljare till skyddspatron, och det stärker givetvis deras prestige.

Bakgrunden till nedanstående historier:

Jag, Per-Uno, var för ett antal år sedan med på Arne Groth´s spännande veckokurs i Ramsbergsgården i de härliga Bergslagsskogarna. En del nätter satt vi båda och pratade, skrattade, provade, testade allt och lite till och hade väldigt roligt. Förlåt ni som inte fick sova i rummen intill! Arne har alltid något nytt och kul: idéer i huvudet eller prylar i väskorna. En natt berättade Arne att han råkat få tag i en gammal, kul, liten bok i ett antikvariat och visade upp en bok från 20-talet: "Jag fick tag i 2 stycken, vill du köpa den här?" undrade han frågande, fast han förstod säkert att jag inte skulle kunna tacka nej. Jag blev ju jätteglad och boken var ju underhållande som Arne sade. Detta skulle man ju delat med sig av tidigare, men det tog lite tid innan jag spårat det uråldriga förlaget till dagens ägare. Jag fick tillstånd att återberätta boken.

Ursprungsboken är som sagt gammal och udda, men vi är en del som nog tycker att det är kul. Den som vill ha fler avsnitt kan väl maila en rad, så ska jag skriva mer när jag får lust och tid. Utan Arne hade det inte blivit något alls, tack Arne! Jag försöker ha kvar så ursprunglig text som möjligt, det är charm i ordval och meningsbyggnad, även om vissa saker kan låta "krystade" nu 75 år senare.

Slagrute-Majoren

majoren.jpg (94166 bytes)

V. Graeve, major och skattmästare i Rutgängarnas Internationella Förening, är en ryktbar slagruteman, som praktiserat i 4 världsdelar och särskilt blev omtalad för de tjänster han under kriget gjorde arméerna i Orienten. Han anställdes som vattenexpert och ledare av rutgängeriet vid den under tyska officerare stående turkiska armé, som gjorde sin för England mycket hotande framryckning från Palestina mot Suezkanalen. I rapporter om detta företag säges, att det väsentligen möjliggjordes genom v. Graeves slagruta. En av dessa rapporter av en d:r Preyer, som deltog i expeditionen, ger en målande skildring av v. Graeves slagrutearbeten:

Då slagrutekolonnen sätter sig igång, omgjordar sig rutgängaren-majoren, sedan han tänt sin cigarett, med ett tjockt stoppat läderbälte, till skydd för uniformen och dess knappar mot slagrutan, som slår så hårt, att den eljest slår sönder metallknapparna. Så befaller han fram sin grova järnslagruta, som han granskar ett ögonblick. Allt måste gå i hastigt tempo. Onödiga störningar i arbetet får ej förekomma, ty majoren befinner sig i högsta nervspänning. Nu gäller det först att fatta slagrutan på det rätta sättet. Hans klykformiga järnslagruta, liksom de övriga slagrutorna i hans förråd, har nämligen två poler, en positiv och en negativ, och det beror på vilkendera polen han håller i högra handen, huruvida utslaget sker uppåt eller nedåt. Det händer ibland, att han vid stark nervretning förväxlar polerna, och då gäller det att genast vända på rutan. Så följer en detaljerad beskrivning huru denna hålles. Det anmärkningsvärda är, att det är blott högra handen som påverkas; den vänstra är alldeles passiv. Kommer nu majoren över en vattenåder, slår hans ruta uppåt, så att den hårt träffar det skyddande läderbältet. Nu göras åtskilliga avståndsbestämningar, och soldater slå ned märken i marken; även bestämmes åderns strömriktning m.m. samt djupet, detta på vanligt sätt. Under arbetet underhåller sig majoren, trots sin nervretning, med de närvarande.

Utom den ovanliga soliga järnslagrutan förfogade majoren även över andra rutor, både av metall och trä, som voro känsligare och kommo till användning i speciella fall. Så användes bäst aluminiumruta för djupbestämningar och en ruta av aluminiumbrons för att skilja mellan salthaltigt och drickbart vatten. Slog denna uppåt, var vattnet drickbart, utåt eller nedåt salthaltigt. Berättaren tycker sig ha funnit, att bestämningarna av djupet och drickbarheten icke alltid slogo in, men i det hela ansåg han efter vad han bevittnat, att slagrutan hade en vetenskapligt oantastlig användbarhet och att man inte kunde tvivla på "tillvaron och objektiviteten av en speciell förmåga hos rutgängaren"; han anslår emellertid träffarna till ej mera än 70 %, en icke alltför imponerande siffra.

Slutkommentar:
En av deltagarna i orientfälttåget, d:r Range, Bergrat och tjänstgörande som major vid vattenförsörjningen anser att det var ännu sämre resultat. Men visst var det en läsvärd berättelse.

EINSTEIN

SLAGRUTA = ROLIGT²

Einstein kunde gå med slagruta!

Från Dan Mattssons mycket faktafyllda och lärorika, nu tyvärr slutsålda bok:
JORDSTRÅLNING, hälsa och forntida vetande:
"Att gå med slagruta är som att cykla; en balansakt där man använder armarna.
Det är inte svårt när man väl kan det.
Albert Einstein roade för övrigt ofta sina gäster med rutgängeri.
Han förordade också att det borde satsas resurser på att utforska fenomenet.
Bilden visar Albert Einstein i Kalifornien år 1933."