Tillägg och komplettering till boken ”Med slagruta genom åren”, utkom våren 1995.

Jag grävde sista brunnen 1974 vid fritidsstugan på tomten, som undantogs vid försäljningen av gården. Det var en stenig åkerlycka, som förre ägaren, Ola Persson förvärvat från åbon i Tosthult, odlat upp och lagt stengärde runt området, som är ½ tunnland ca 2500 kvm.

När far och jag hade tid, började vi med omläggning av de gamla smala gärdena, som lagts av mindre stenar. Vi satte in två stycken stubbrytare, hyrde räls och ralla, började schakta och spränga de kvarlämnade stora stenarna. Vi grävde fram fyllnadsjord under de äldre stengärdena för att fylla efter de stora stenarna ute på tomten, se sidan 8 i gula boken, där jag kallas siste stengärdsläggaren.

Stenmurarna är kollosalt stora: över 2 meter breda, nedgrävda ca 80 cm, höjd över markytan omkring 120 cm!

Förvärva boken omgående! Där står det mesta om min livsgärning.
[Jordstrålningscentrum säljer den "Med slagruta genom åren"
och alla kända svenska slagruteböcker. Klicka på "FÖRSÄLJNING".
Boken "70 ÅR MED SLAGRUTA" slutsåld.]

En kunnig slagruteman får inte vara rädd att säga sin mening. Det har många gånger varit en svår uppgift, att som ensamvarg försvara vad man sysslar med. En del ansåg att man ej var klok som trodde på en videgren, vilket var hjälpmedlet för mig ända tills vi bildade föreningen Slagrutan Syd 1983.

I och med detta blev vi fler, och detta blev ett stort stöd. Vid våra träffar kom det alltid fram positiva saker som prövades. Plastgalgen prövade vi istället för klykan. Nu behövde man inte ut i skog och mark för att leta efter vide eller sälg, man har galgar med i väskan. Ett fantastiskt hjälpmedel, som fyller alla krav i sökandet.

På sidan 21 handlar det om ”självhushållet”, som jag skrivit på vers, vilket också är en hobby.

Jag har alltid haft respekt för blixt och åska, är väldigt känslig för elektricitet. Far och jag provade 1930 på mätapparat: far 90, jag 10. Jag har alltid varit laddad, som vi kallar det. Far hade inte slagruteförmågan, men var glad över att jag fått förmågan, att kunna placera brunnarna vi grävde rätt.

Otto Jönssons 75-årsjubileum som slagruteman

Resumé över verksamheten som slagruteman

1927 Det var första gången jag provade med videgren. Den gamle laggkärlsmakaren Bengt Håkansson visade först hur man skulle hålla den. Sedan försökte jag, och tänk, förmågan fanns där redan, så Bengt sa: Jag börjar bli gammal, så du får ta över. Så blev det, han visade aldrig mer. Nu är det 75 år sedan detta hände.

1930 Efter konfirmationen följde jag med far på olika arbeten. Han var en god stenarbetare och brunnsgrävare, han lärde mig allt, men han kunde inte visa vattenådror och det var därför Bengt anlitades.

1 augusti 1930 skulle en brunn utföras åt Fredrik Johannesson, Knihult, på den högt belägna gården. Videgrenen stannade vid tre slag = 3 alnar (1,80 meter), varje gång likadant till vår förundran. Far påbörjade grävningen. Jag cyklade till Häradsbäck för att uträtta ärenden. När jag kom tillbaka hade far schaktat av gråberget, det var det som stannade klykan. Borrning i berget påbörjades av far, jag klev ner i hålan, fattade videgrenen, den stannar efter åtta slag, varje gång jag provade. Är ådern på 11 alnar, frågade vi oss. Efterhand som sprängningen fortgick kollades hur utslagen minskade, vi emotsåg vad som fanns på 11 alnars djup. Jag glömmer aldrig den dagen när vatten sipprar fram. Den är och förblir mitt första lyckande vid 15 års ålder.

Hela 1930-talet utfördes många brunnar, de flesta i Kronobergs län, Härlunda och V. Torsås socknar. Jag cyklade flera mil, för att visa lämplig plats för anläggande av ny brunn, t.o.m. i Skatelövs socken. En julidag i slutet av 1930-talet, visades ut på nio platser och det blev en cykelfärd på över 10 mil.

Veckotidningen Såningsmannen var den enda tidning som det gick att diskutera slagruta i. Många hårda orddueller skrevs.

1940-talet Blev rekordår beträffande bidrag för vatten och avlopp, då statsbidrag beviljades i stor skala. De gamla källorna ersattes med ny rörsatt brunn, vattenledning drogs in, avloppsledning ut. Detta gav oss rikligt med arbete, vi drev jobben ibland i tre lag, min bror Gustav, far och jag.

1948 Cementringarna kom. Stenläggning av brunnen slopades, detta sparade tid.

Jag blev entreprenör vatten och avlopp till 1975. I 45 år arbetade jag med brunnsgrävning, sprängning, grundläggning samt stengärden m.m.

1983 Föreningen Slagrutan Syd bildades av 7 personer i Skånes Fagerhult. Av dessa är det Harry Nilsson och Otto Jönsson kvar.

1995 Boken ”Med slagruta genom åren” kom ut då, blev succé och är fortfarande aktuell vid träffarna.

2003 Föreningen firar 20-årsjubileum, vi återkommer angående detta.